Är så förbannad och trött på min mans ex/bonusbarnens biomamma, funderar nu på att...

Hej TS
Här har du en till som känner igen sig som bara den. Jag har/har haft det precis som du i åtta år har jag kämpat för att förklarat för min man att du måste sätta ner foten hon kan inte styra våra liv.
Hennes styrningar var så negativa så att min man var inte nöjd ändå trots att han gjorde allt hon sa, det missnöjda släppte han ut på mig.
Jag har ritat gubbar, jag har skrivit brev, jag har varit själv hos soc för att prata, jag har gått hos familjerådgivning själv innan vi gifte oss för att höra om allt berodde på mig var då redo att tacka nej till bröllop för barnets skull men där förklarade de att det beror inte på att du är du, din man måste sätta ner foten, sätta hårt mot hårt denna kvinna blir aldrig nöjd vad din man än går med på, detta kommer så småningom att drabba barnet, barnen i familjen.
Med takt med att min man gick med på allt så höjde biomamman ribban, min man jobbade mkt och det förväntades att jag som nybliven mamma skulle agera inhoppare i allt som biomamman krävde. Hon gav direktiv till våran familj.
Allt skulle göras för bonus skull såklart.
Min man och jag grälade och skrek på varandra i flera år för att han inte förstodd vad jag menade.....folk runtomkring försökte förklara för honom men han lyssnade inte trodde att det han gjorde var för barnet.

Hur som helst så har detta barn och biomamman visat sidor att barnet vill bo där på heltid och resulterat i massvis med möten och ett barn som ej förtror sin pappa överhuvudtaget,
barnet går på mammans linje och säger inget till pappan.
Säger mamman att barnet ska stanna hos henne i tre veckor så gör han det utan att svara i telefonen eller höra av sig.
Barnet har visat en sida till sin pappa av stöddighet och nedvärderande sätt.
Det jag försökt att påtala i flera flera år (för att det inte skulle hända) har hänt med stora bokstäver, min man får nu smaka på sitt agerande.

Barnet är inte hos oss så mkt längre och jag kan säga att tyvärr så är det räddningen för oss, vi har börjat om från början och är en varm go familj utan konflikter. Jag menar inte att räddningen är att barnet inte är här absolut inte, honom vill jag ha här jämt,
men räddningen är att barnets mamma aldrig hör av sig hit längre med direktiv och gap skrik och skäll.
Försök få din man att lyssna, annars kanske det slutar såhär hos er också att barnet kommer mindre..
Det blir bara värre och värre om han inte sätter ner foten.

TS jag har ju redan skrivit nästan en hel novell men jag följer den här tråden ändå för att höra hur det går för dig/Er.
Jag känner så med dig om du bara visste, vi lever ett lika liv du och jag och många många fler verkar det som när man läser här på familjeliv.
Jag mår nästan dåligt när jag läser svaren som en del får, att vi s.k bonusmammor inte har något att säga till om och passar det inte så är det bara att flytta.
Vad många missar är att det inte handlar om "biomamma, biopappa, bonusbarn och bonusmamma" utan oftast handlar det om så många mer familjemedlemmar.
Många av dessa familjer har även skaffat gemensamma barn. Många av dessa familjer består av fler barn som är sedan tidigare (som i erat fall där även du hade barn när ni träffades)
Många svar man får är att man måste gillra läget, man ska helt enkelt acceptera att bli helt och hållet överkörd, inte bara bonusmamman utan även resten av familjens barn. Det verkar som att folk tycker att kom man först så blir man kvar resten av livet.
Jag följer även en tråd där TS i den tråden har skrivit om den sjukt avundsjuka bonusmamman som inte låter henne vara vän med sitt x.
Det är ett praktexempel på hur en del människor tolkar att det ska vara i bonusfamiljer. Usch jag blir så arg och ledsen. Respekten till medmänniskor finns inte längre verkar det som, det är helt okej att bara köra över folk och sen räkna med att få gotti gotti tillbaka hela tiden.
Jädra egoistiska föräldrar......jag tror att många av dessa barn klarar sig helt utmärkt och skulle många gånger (som i vårat fall ditt och mitt TS) må mkt bättre om biomamman tog ett steg eller gärna flera tillbaka och att biopappan talar om med stora bokstäver att nu är det så att vi har delad vårdnad min tid med barnen är min och din tid med barnen är din, så är det när man har gått isär. Inget konstigt alls säkert för dessa barn?!
Sen att man kan byta ibland, självklart. Men det ska inte vara några direktiv hela tiden och sen ska respekten vara ömsesidig. Ska bonusmamman förväntas ställa upp och ska bonusmamman förväntas acceptera så ska även bioföräldrarna visa den sidan mot bonusmamman.
Jag fattar inte vad det är som är problemet. Hur i hela hälsingland kan papporna tro att mammorna ska kunna hålla dessa barn ifrån papporna, ja gör de det så åtalas de för kidnappning.
Hur i hela fridens höjd kan dessa pappor tro att det blir lugnast om de dansar efter biomammans melodi och har de så låg tro på sig själva och resten av familjen eftersom de inte kan lyssna på sin egen familj utan inväntar direktiv av någon som inte ens bor under samma tak.
Det bästa för dessa barn är inte att papporna dansar som om de har eld i baken, det bästa för dessa barn är inte att lägga orden i mun på dessa mammor som antagligen inte till 100% har fått en vettig uppfostran från början el. dras med ngn slags diagnos,
utan det bästa för de här barnen är att varje familjemedlem
mamma, pappa, bonusmamma, bonuspappa samt resten av familjernas barn lär sig att lyssna, respektera och vara hövliga mot varandra.

Min bonus räknar inte med mig i sin familj trots att jag varit bonusmamma till honom sedan han var tre, trots att jag är mamma till hans syskon och gift med hans pappa.
Varför????????
Jo för han vill inte såra sin lilla mamma.
Hans mamma har hittat på allt möjligt om mig och bonus själv har berättat en del.
Vad tror ni händer när lilla pappa lyssnar på mamman istället för sin fru i alla lägen och hans fru och lilla pappa blir osams?
Jo förtroendet blir bara mindre och mindre för denna bonusmamma som i bonus ögon inte alls har ngt att säga till om eller bestämmande rätt överhuvudtaget....
Det är inte till fördel för barnet om det blir bioföräldrarna mot bonusföräldrarna.
En sista fråga:
Är det det bästa för barnen att varannan vecka eller varannan helg leva med en person som förväntas ta hand om nästan allt men som samtidigt aldrig är medräknad och som förmodligen är en mkt ledsen och sur person efter alla konflikter?

NEJ JAG TROR INTE DET!!!
Nu har jag tagit mkt av din tråd igen TS ursäkta men det känns så bra att skriva av sig.
Lycka till
Stora kramen ifrån mig

Svar till "en till"

Jag vet inte om jag är känslig men när jag läste ditt inlägg så fick jag tårar i ögonen, jag blev så berörd och så glad att en biomamma kan skriva som du gör.
Du har så RÄTT i det du skriver Tänk om alla biomammor tänkte som du gör vad mkt bättre många barn skulle må.
Synd att inte dina bonusbarns mamma även tänker som du.
Ha en trevlig resa och lycka till i framtiden med denna biomamma...