Hej igen alla mammor till delfintjutarna!
Min dotter är nu 2 år och 2 månader gammal, så det var lite mer än 1 år sedan sen jag skrev mitt inlägg.
Detta har jag kommit fram till i alla fall:
Det där med glädjetjut när hon var yngre är enligt min erfarenhet ett sätt att uttrycka sig och upptäcka sin förmåga att låta/höras av sin omgivning och samtidigt få uppmärksamhet, hon ville prata. Småttingarna som delfintjuter tycker att det är himla kul och är stolta av hur de kan föra sådant ljud! Samtidigt ser det ut som en glädje-kick hihi.. Jag slutade bry mig om vad omgivningen tyckte och hur de stirrade, för min dotter förstod inte att det störde dem eller ville skada. Utan hon njöt och var stolt. Speciellt var det extra skoj i trappen vart det ekade hehe...
Sen var min lilla skatt tidig med att jollra och prata, hon kunde innan ett-års dagen säga mitt namn korrekt, pappa, lampa, titta mm... Och vid 18.månaders kontrollen var min BVC imponerad av hennes språkfärdighet. Tror för min del att det handlade om att hon ville delta i konversationer (prata; fast hon visste inte hur), visa att hon "finns" och att hon precis upptäckt att hon kan synas, höras och "säga något".
Trots att hon kunde säga några ord runt 1 års åldern så kunde glädjetjut fortsätta ca 2 månader efter då och då fast inte lika ofta, sen försvann de helt ju mer ord hon lärde sig. Som om hon insåg att hon kunde öppna en dialog utan att skrika högt.
Det tar nog olika tid för att det "skriket" helt försvinner beroende på barnets utveckling (i hjärnans olika lober), därför bör vi stimulera hjärnan så mycket vi kan, speciellt språket.
Det gäller att prata och besvara sitt barn både med ord och kroppsspråk även om du inte riktigt förstår din ettåring. Läsa bilderböcker och ständigt förklara vad du gör med den, typ; "nu byter vi blöja så att du blir ren och fin" , "dags att bada" så plaskar du med handen och säger "vatten" t ex.
När ditt barn jollrar eller försöker säga något kan du med ansiktsuttryck och glad röst besvara med artikulation i hela ansiktet o titta in i ditt barns ögon när ni har en dialog. När hon/han skriker högt måste du även visa att det är fel med kropp & ord samt reagera på ett negativt sätt än vad du gör när hon/han gör något positivt. Så att lillen vet att det är fel. Småbarn gör saker o ting och sen tittar dom på oss för att se hur vi reagerar (för att få en bekräftelse om det var rätt eller fel av dem gjort) Just den punkten är jätte viktig att vi vuxna förebilder reagerar rätt. Så att de får rätt budskap. Skrattar/ler du t ex när lillen din slår/eller drar andra barn i håret så tror hon/han att det är OK att göra det och kommer fortsätta med sitt beteende. Om ni förstår hur jag menar?!
Småbarns hjärnor är vita oskrivna blad utan efrarneheter eller minnen, de registreras information dock under uppväxten och då utvecklas barnet. Därför har vi föräldrar och barnets kretsar och miljö stort ansvar för hur barnet utvecklas och uppfostras sen BLIR. Sen är ju alla barn olika liksom "vi vuxna är", man får göra sitt bästa och söka kunskap om hur man löser vardagliga problem för att inte lära fel. Sen finns det olika uppfostringsmetoder så klart men man får välja det man känner gynnar sitt barn bäst och vad som verkar logiskt och mest lämpligt för att barnet skall utvecklas till en självständig, glad, social, intelligent, respektfull och positiv normal människa.
Lycka till!
Vänliga hälsningar,
Dezert Roze
Jag tycker att det är helt normalt. Först och främst för att dom inte kan prata och på så sätt "pratar". Och för att dom provar nya saker hela tiden, med rösten också. 
