Varför väljer man att lägga skulden på offret?
Vi skulle åka hem till honom, han var söt, han var snäll. Vi var tillsammans. Han mötte mig efter skolan, och vi satte oss på bussen. Vi lyssnade på hans mp3, han hade armen runt mig och pussade mig på kinden. Äldre än jag, men det gjorde inget.
Vi klev av bussen och promenerade hem till honom, mamma trodde att jag skulle hem till en kompis, hon skulle inte ringa. Vi kom hem till honom, han sa att han var ensam hemma.
Vi satt nere i hans källare och såg på film, jag minns inte vad det var. En thriller. Det var inte viktigt, han ville kyssas. Vi kysstes… Han vill lägga sin hand på mitt bröst, jag föste undan den. Jag sa förlåt, jag är inte redo. Han sade att det inte gjorde något, gav mig en kram, satt och lekte med mitt hår. Filmen tog slut, vi såg en annan film, Merlin. Jag valde den filmen.
Det var dags att gå, åka till kompisen. Sova där, sen komma hem. Vi gick, han hjälpte mig på med jackan. Han höll mig i handen, det var ett bra tag tills bussen skulle gå, han föreslog en omväg, genom en liten skog. Bara umgås lite längre. Jag blev glad, han var söt och snäll.
Promenerade längs en bred stig, jag hoppade lite i förväg, snurrade runt och skrattade. Ett härligt pirr i magen, en bra kväll, pojkvän och sen hem till bästa vännen. Han bad mig vänta, han lät spänd, lite irriterad.
Jag vände mig om. Ett hårt grepp om min arm och luften gick ur mig. jag förstod inte, jag var helt förvirrad, han hade slagit mig i magen. Tårar började rinna ner för mina kinder, jag frågade varför. Han tog tag i mitt hår och drog bakåt, ner på marken, han sparkade undan mina ben. Jag ramlade hårt bakåt och han drog mig i armen av stigen. Jag sparkade, försökte komma loss.
Försökte han skämta? Jag pep, sa att han gjorde mig illa.. Han gav mig en örfil, var tyst annars… Jag grät, jag vill inte snälla sluta. En örfil till, han tryckte ner mig mellan två stenar. Han höll mina händer över mitt huvud. En sten tryckte in i min rygg. Jag grät, blicken suddades av tårar. Lukten av förmultnande löv blandades med lukten av honom, schampo, tvättmedel och nu svett.
En hand innanför min tröja, ett rivande ljud och t-shirten revs sönder.. Bh:n åkte upp. Försökte slita mig loss, skrek nej. En knytnäve över näsan och mitt bakhuvud slog i den hårda marken. Blodet rann ner i min hals, och smetades ut med tårarna över kinderna. Han väste mellan tänderna.. Var tyst! Jag kände hur mina byxor drogs neråt över låren ett ryck och trosorna revs av vid ena höften. Jag knep ihop ögonen kände hur han sänkte sig ner över mig, jag böjde ryggen uppåt, kastade upp huvudet och bet honom i axeln. Smaken av mitt blod och hans blandades i munnen och gav mig kväljningar. Jävla hora, en smäll över ena ögat och det svartnade för min blick, ljusprickar dansade för mina ögon. Jag kände hur han pressade sig in där nere, en skarp sveda och en bultande värk. Jag knep ihop mina ögon och rabblade för mig själv i huvudet, det här händer inte, inte han! Om och om igen. Jag försökte koncentrera mig på stenen som skavde i min rygg. Försökte stänga ute ljudet av hans stönande, tyngden från hans kropp, och den brutala smärtan i underlivet. Hjälp mig jag vill dö.
Det hela varade väl bara i max tio minuter, hela tiden hoppades jag att någon skulle komma förbi, att någon skulle stoppa honom. Att jag skulle slippa mer. Det kändes som en evighet, jag kände hur det började rycka i honom och han slappnade av över mig. Sedan drog han sig bort, han reste sig upp. Tog sig för axeln och svor. Han borstade bort lite jord från sina knän, vände sig om och gick.
Jag låg kvar i flera minuter på marken, vågade inte, kunde inte röra mig. Jag bara låg och stirrade upp i den mörka himlen, på de gula löven som svajade högt ovanför. Jag grät inte längre, men hela kroppen skakade. Jag tog stöd på den ena stenen och drog mig upp i sittande ställning. Jag tog vad som var kvar av mina trosor och försökte torka bort blodet och det vita äckliga kladdet på insidan av låren. Jag drog upp mina gråa mjukisbyxor och drog ner BH:n till där den skulle sitta. T-shirten var helt sönderriven, mitt emellan Musse och Mimmi som dansade tango. jag drog av t-shirten och började torka mig i ansiktet. Jag knäppte ihop min svarta dunjacka så att det inte skulle synas att jag inte hade något under. Nu kom gråten, jag satt länge på marken och grät och skakade, snöt mig i min gamla t-shirt. Den som pappa gett mig i julklapp när jag var liten. Min näsa gjorde ont, ryggen gjorde ont, ögat var ömt och bultade. När jag reste mig upp stack det till mellan benen och jag kände hur blodet rann ner för benet. Jag började gråtande gå mot busstationen. Jag tog upp mobilen ur fickan och skickade ett sms till Kajsa, jag sa att jag inte kunde komma för att det varit bråk hemma. Sedan klev jag på bussen hem, det var sent och det var bara jag och en gammal alkis på bussen. Busschauffören frågade hur det var, jag sa att jag ramlat, att det inte var nån fara, att jag var på väg hem till mamma. Han nickade bara. Jag vet inte om han trodde mig, det spelade ingen roll. Jag klev av och började gå hemåt. Genom skogen, jag gick som i dvala och minns inte mycket av vägen hem. När jag väl var hemma vid gården kröp jag in under verandan. Jag ville inte prata med någon, orkade inte förklara, jag kröp så långt in jag kunde.
Jag vaknade morgonen efter av att mamma skulle åka iväg och handla, mitt hjärta bultade hårt, jag ville inte att de skulle se mig. På samma gång ville jag att mamma skulle ta mig i sin famn och vagga mig fram och tillbaka som om jag vore en baby. När mamma åkt smög jag in och upp i badrummet, jag slängde byxorna och den trasiga t-shirten i soporna. Klev in i duschen och började gråta hysteriskt. Jag stannade i duschen i säkert tre timmar. Vattnet var iskallt. Mamma och de andra kom hem, mamma frågade hur det var. Jag svarade med gäll och glättig stämma bra, att jag åkt hem lite tidigare. Jag hörde själv hur falskt det lät.. Hon frågade inte mer. Jag tittade mig i spegeln, min näsa var bara lite röd, ögonvitan var helröd och ögonbrynet svullet ( en basket boll i skolan tänkte jag för mig själv) ett stort blåmärke på ryggen och jag var öm i magen och mellan benen. Jag virade in mig i en handduk och gick in på mitt rum, jag låste dörren och kröp ner i sängen. Jag grät och skakade. Var alldeles kall, min mobil ringde, jag tryckte på den gröna knappen utan att se vem det var. “Hej” hans röst skar genom min hjärna som en kniv av is. “Vill du komma över?” hans ton var glad, snäll. Inbjudande. Jag kräktes på golvet och slängde telefonen i väggen.
Jag hämtade moppen och hinken, sa till mamma utan att vända den svullna sidan till att jag kände mig magsjuk. Städade upp på golvet i mitt rum och gick sedan och lade mig.
Jag reagerar över att så många kvinnor/flickor skuldbeläggs för våldtäkter, bland annat här på FL. Det vanligaste är "Nej det är absolut inte ditt fel...... Men...". Det är det där "men:et" som gör så jävla ont. De flesta våldtäkter är inte överfalls våldtäkter av okända män. Det är Män, pojkvänner, vänner, bekanta, fäder och bröder som begår dem i hemmet.
Berättelsen ovan hände mig när jag var 15 år gammal, det var min pojkvän som begick den. Vi hade varit tillsammans i några veckor. Jag valde att inte berätta något för min familj förs än ett år senare då jag försökte ta livet av mig. Även nu är det bara min mor och mina två systrar som vet. Jag har skämts för mycket för att berätta, även nu nästan sju år senare väljer jag att vara anonym, för jag vill inte att någon skall känna till att JAG blivit våldtagen.
Varför väljer man att skuldbelägga offret? Vad i vårat samhälle gör att "vi" känner att offret bör ta på sig en del av ansvaret?
Vare sig det sker under brutala former, eller på fyllan medan man "halvsover" så är ju en våldtäkt en våldtäkt.
Jag bara undrar över hur "samhället" resonerar.