nattskräck!

Vår son har oxå "nattskräck" första gången han hade ett anfall var han knappt året och skrämde upp oss ordentligt. Efter några gången som riktigt skärrade föräldrar åkte vi in till akuten med honom. Givetvis hade han lugnat ner sig innan vi kom fram men vi fick reda på vad det var och det var det viktigaste.

Nu kommer dessa anfall inte så ofta men det vi har märkt är att det är viktigt att han får sitt utrymme att vara "hysterisk" på men att vi finns nära.
Vi kan inte hålla honom när detta inträffar, han skriker, gråter, viftar, vrider osv helt utan kontakt tills han tillslut lugnar ner sig. Vi väntar ut anfallen med honom, tyvärr är det ju allt vi kan göra för den lillekillen.