Alltid orolig

puffar!
jag vill också ha svar....:)

Hej,
Jag skulle tro att vi kvinnor och män beter och reagerar lite olika inför det här med barn. Vi brukar också vilja prata mycket mer om det så det är inte helt ovanligt att det kan gå lite i lås i kommunikationen. Jag tycker det är jättebra att du försöker prata med din sambo för det är stort att skaffa barn. Min spontana känsla, eftersom du känner att ni står så olika, är att ni skulle försöka gå till någon objektiv person där ni kan tala om detta. På det sättet kanske din sambo kan få ut vad det är han känner och vill. Engagemanget och viljan behöver komma från honom så du kan inte riktigt "få över" din vilja till honom. Tror du din sambo skulle kunna tänka sig att tala med någon om ni inte kan komma på en plan ensamma hur ni vill göra?

Hör gärna av dig igen!
Mvh,
Catharina

Problemet är ju inte att vi inte ska försöka, det har vi ju gemensamt bestämt att vi ska! MEN problemet är att han tycker att det är jobbigt att prata om det med mig, tycker att jag är tjatig osv. Det känns som om han inte är engagerad, för jhan säger aldrig något om det. Man kanske inte MÅSTE ha en SUPERSTOR längtan bara för att hman försöker skaffa barn. Han säger ju att det är klart att han vill ha barn i framtiden. Men när jag frågar hur länge han tänkt vänta om han fick bestämma helt och hållet säger han att han inte vet, och ibland att han inte vill vänta och i samma mening säger han att han är nervös och inte vet om han klarar av det eller är mogen. Han har nog insett lite att det inte hjälper honom om vi skulle vänta eftersom vi ändå är så pass gamla att det borde vara dags. Finns det något JAG kan göra för att få honom sluta vara så orolig, nervös, osäker? Han behöver absolut inte vara orolig för hur han kommer klara av en familj, ekonomi mm. Han är säkert bara orolig för han vet ju inte hur det kommer bli, men det vet ju inga par som skaffar barn. Man kan ju inte veta i förväg. Men vad kan jag göra för att få honom säkrare, mindre nervös och orolig? Sluta tjata? Tror inte han skulle vilja prata med en utomstående, och jag tror inte det skulle hjälpa oss. Tror bara det skulle förstora "problemet". Det jag vill är att han ska känna sig lugn, trygg, och beslutsam i vårt GEMENSAMMA beslut att försöka skaffa barn i juni. Jag vill att han ska tycka det är spännande och roligt. Finns det något jag kan göra????

Hej igen,
Vi alla är så olika och har därför också olika processer när vi till exempel ska ta in något så stort som att skaffa barn. Vi män och kvinnor kan skilja oss väldigt mycket där när det gäller just det här med barn. Vi kan ju ha lekt med dockor och vi kan ha suttit och pratat med våra vänninor om detta, vilket kanske inte killarna gör i samma utsträckning. Jag tror att du behöver acceptera att ni har olika känslor och olika proccestid inför detta. Din sambo kommer också att tycka att det är fantastiskt när hans process är färdig. Det bästa du kan göra är att inte tjata utan låt honom vara i den process han är i. Säg till honom att det är okej att han tar sin tid och att du finns där för honom.

Kom också i håg att du har dina känslor och att du behöver få vara lycklig i dem.
Lycka till till er båda!

Mvh,
Catharina

Vad menar du med att låta honom ta sin tid. Det är ju bara dagar kvar tills vi ska börja vår "bebisverkstad". Du menar att jag inte ska tjata om hans känslor och engagemang inför att skaffa barn? Kanske inte göra detta till en större grej än vad det är?  Bara låta det som sker ske? Bara rädd att han kommer smita undan och förstöra våra "försök"...
Jag är lycklig i mina käsnlor inför detta, men har ändå ett obehag när min sambo inte känner likadant. Jag vill att vi ska vara lyckliga TILLSAMMANS!

Snälla svara!
Jag har nu varit utan p-piller i en vecka och min sambo har inte tagit initiativ till sex en enda gång. Igår avvisade han mig med att han var trött. Jag är så ledsen!!! Jag ska inte tjata på honom, men vi måste ju ha samlag om vi ska försöka få barn! Han har ju sagt att han vill, men han säger att han är rädd och nervös. Han pratar aldrig om det. VAD SKA JAG GÖRA??? Jag vill inte att han ska känna press eller stress. Men uppenbarligen håller han sig undan sex för att det inte ska bli en graviditet. Han är bekväm och trygg i det trygga gamla. Rädd för det nya! Jag hade ju på känn att det skulle bli såhär! OCH JAG HADE RÄTT! Visst har det bara gått en vecka och jag förstår hans känslor att det känns konstigt, men nu behöver jag hjälp med hur jag ska vara mot honom! in största lycka hade varit att vi båda kände likadant och kämpade mot samma mål, nu känns det som om han kämpar MOT mig och jag k'ämpar själv! VAD GÖR JAG???