Vad skall man göra?

Hej!
Jag har en 19-årig son som vi inte vet hur vi skall tackla.
Att börja med så är han en väldigt snäll & omtänksam kille som ofta får beröm för att han är väluppfostrad och trevlig.
Han har alltid haft väldigt lätt för skolan då han är skärpt av naturen.
Vi har aldrig tidigare haft problem på några sätt med han.
Sedan han började gymnasiet på naturvetenskaplig linje har allting bara blivigt sämre&sämre.
Han ställer oehörda krav på sig själv och skiter hellre i skolan en att lyckas.
Han lägger all tid istället på att spela online dataspel.
Detta verkar vara det enda han trivs med i livet.
Han fick diagnosen deppression för ca 1 år sedan och det första de gjorde va att medicinera han.
Detta gjorde att allting blev värre . humöret.skolarbete mm blev bara till det sämre.
Han sitter istort sett bara framför datorn hemma går aldrig ut och träffar sällan någon.
Hans tider blir allt senare och han kan sitta tills sent på nätterna för att sedan gå till skolan och vara helt slutkörd.
Vi påtalar detta och försöker förklara vikten av att få tillräckligt med sömn.
Han går till psykolog 1 gång i veckan men där får vi ingen respons längre då han har blivigt myndig.
Vad skall man göra?
Skall man dra sladden till datorn kl 2200 på kvällen när man själv lägger sig?
Hur skall man nå en 19 åring som inte vill prata om sina problem?
Vad vänder man sig när de är myndiga och man inte vet hur man skall hjälpa han?
Det ända vi vet är att datorn tar över all tid och mkt av hans håglöshet och trötthet
beror på just datorn.
Har någon varit i samma situstion?
Vad gjorde ni?
Tacksam för alla svar.
mvh Mkt orolig förälder.

Hej!
Jag har inga egna erfarenheter av detta då mina barn är yngre än din son. Men jag kan väldigt lätt relatera till den maktlöshet du som förälder känner.

Som förälder är jag väldigt angelägen om att mina barn ska klara av gymnasiet och ha en bas för evetuell vidare utbildning. Men som person vet jag ju hur trött jag var på skolan i den åldern och vilka krav man ställde på sig själv. På min tid fanns inte den virtuella världen (knappt ens internet) - datorer är ju ett ganska "nytt" inslag fortfarande. Vi som var i din sons skor då strulade runt i några år innan vi hamnade rätt i livet igen. Det jag vill komma till är att datorerna i sig kanske inte nödvändigtvis är något ont, när man betänker alternativen. Kanske har din son ett stort nätverk med folk som han umgås med online? En kollega med en son i samma ålder som din är fullkomligt uppslukad av dotorn, glädjer sig ganska mycket över detta eftersom hon sällan oroar sig över att han dricker eller är ute på stan och hamnar i bråk (intet ont som inte för nåt gott med sig). Det finns en del forskning på området, bland annat bedrivs det vid sociologiska institutionen på Stockholms Universitet, kanske kan ni hitta fakta/stöd i den typen av litteratur?

Jag gissar att ni känner att ni inte har någon som helst kontroll över sonen längre nu när han är myndig? Måste vara väldigt jobbigt. Men så länge han bor hemma så har ni ju fortfarande rätt att sätta upp vissa gränser - exempelvis hur länge han ska ha tillgång till datorn på natten. Om ni betalar hans uppehälle så kan ni ju begära vissa motprestationer! Men balansgången är ju fin, man vill ju inte stöta bort dem ännu mer.

Personligen var den åldern ganska jobbig för mig, vem sjutton vet vad man vill när man är runt 18 år? Jag tänker att er son kanske behöver ett par år till på sig för att mogna till sig och komma på vad han vill göra? Skolan och utbildningen kan ju i värsta fall vänta ett par år. Värre då om ni misstänker att han är på väg in i en ny depression, då gäller det väl att gapa och skrika så högt som det krävs för att man ska få hjälp! Föräldraskapet upphör ju inte bara för att sonen blir myndig...

Långt svar (utan alltför många svar på dina frågor) blev det. Hoppas det ordnar sig för er! Jag ser fram emot den dagen då jag inte per automatik oroar mig för ungarna så fort jag vaknar.

Lycka till!

Vad skall man göra?

INNEHÅLL