6 åring som aldrig lyssnar-uppfostringsmetod?

Uppfostringsmetod är nog helt fel. Är det så illa som det låter så föreslår jag att de tar hjälp av BUP för att få stöd i sina föräldraroller. De måste i första hand komma på samma nivå som barnet, förstå vad det är som ligger bakom och hur de ska hjälpa detta barnet. Och framför allt att förstå hur de själva ska agera. Föreslår att de går en KOMET-utbildning, de är bra och de syftar till att genom att förändra sitt eget beteende så förändrar man barnens. Men BUP för föräldrastöd tycker jag. BUP är inte bara för barn med diagnoser utan det är för alla som har någon form av beteendesvårigheter eller familjeproblem.

Pojken är 6 år. 6-åringar lyssnar inte särskilt bra eller ofta. Däremot har de ett humör värre än tonåringar, de är klumpiga, uppkäftiga och tänker inte efter före. Kan hitta på rätt mycket som föräldrarna aldrig trodde dem om.
Säg till dina vänner att lägga ner straffandet och mutandet och att absolut inte böna och be. Barn mår inte bra av att föräldrarna lägger över den makten på dem! Men sedan undrar jag vad dina vänner menar med att de vill leka med 6-åringen? Han är stor och vill leka med kompisarna - inte med föräldrarna. Däremot skulle han säkert kunna tänka sig att spela spel med dem och göra andra saker (utflykter, spela fotboll, cykla, "riktiga saker").

Om han inte lyssnar på föräldrarna när det gäller riktigt viktiga saker som har med säkerhet (trafiken t ex) eller våld att göra, då måste de ta itu med det, men när det gäller andra mindre viktiga saker, så kommer de betydligt längre med att resonera, diskutera, ha tålamod och kompromissa ...

vår fia fyller strax sex år o har ett helt makalöst humör. vi har nu efter att ha slitit våra hår en tid kommit fram tilla tt vägra dras med i hennes ilska. vi får itne ge henne makten och därmed känslan av att ha ansvaret- över familjens humör. det är ett alldles för stort ansvar för henne. istället bemöter vi varje utbrott med att tala med henne, ge henne tid att lugna sig, fyrkantigt gränsa när det är nödvändigt o ge henne ny chans gång på gång. ibland tröstar jag mig med att tänka på att det här nog handlar om att hon övar sig på att hantera känslor, o om vi gör rätt nu, stöttar henne, uppmuntrar henne att hitta BRA sätt att hantera känslor, så ger vi henne jordens gåva.
sen tror jag på att kika på VAD som funkar. någonting funkar niog för de allra flesta. tv-stunden? middagen? nattningen? Spela uno? Gör mer av det som funkar, o minska på det adnra så mycket det går. vår dotter njuter av lugnt sällskap när det är dags att lägga sig. de flesta dagar försöker vi därför att inleda läggningen tidigare än vanligt för att göra den lång, o så stananr vi kvar länge vid sängkanten. Ibland småpratar vi. ibland läser vi saga, killar på ryggen eller ritar ihop. kravlöst o utan samtalsämnen som kan uppröra, vi tar itne upp bråk elelr stora saker då. jag vet inte, men jag tror att vi fyller på tillsammans genom att lägga mycket tid på de stunderna som funkar.
sen tror jag att det här är en förberedelse också för oss föräldrar, inför att få ett barn som växer, blir allt mer självständig och till slut...tonåren. Hu vad jag bävar!