Separation eller inte..

skönt att höra att det finns ngn i samma sits som en själv! Jag och min 6 år yngre sambo har snart varit tillsammans i 2 år och vi har tillsammans en dotter på snart 10 månader....och ja, jag vet att det gick lite snabbt där! hon var inte planerad men vi ångrar oss inte för allt i världen att hon kom till.

Precis som du så är vi goda vänner, men från min sida saknas det något mer för att jag ska känna att jag är lycklig. han gör verkligen allt för mig och visar att han älskar mig osv men det hjälper inte... själv har jag ingen inspiration till att ens försöka vara lite romantisk el kärleksfull, tycker bara det är jobbigt når han vill kramas o hålla på :( Jag behöver väl knappast tillägga att sex dessutom inte existerar... jag vill absolut inte och min stackars sambo tar det även om han e lite frustrerad såklart. Vet verkligen varken ut el in hur man ska göra... älskar jag verkligen honom?! ä rädd för att jag inte gör det... trots att han ä världens finaste o snällaste o har världens bästa familj... nu när vi lever vår lilla idylliska liv med hus o barn o allt så undrar jag om det verkligen e så här det ska vara?!? även om det inte kan vara på topp alltid förstås, borde man inte ngn ggn känna att "oj vad han e fin, vad jag älskar honom"?! känns som om dagarna bara rullar på där vi som som sagt inte ens varit tillsammans i 2 år lever som om vi skulle ha varit tillsammans i 20 år... :( det är verkligen inte roligt... även om vi har tryggheten, men resten då!?!??! är jag för kräsen och krävande?! det kanske e såhär d ska vara?!?!

frida: har försökt prata med honom lite grann men det är som att prata med en vägg... man får inte mkt respons :( sen har jag väl inte sagt riktigt hur illa det är, mer att jag känner att jag inte trivs osv... skulle vara skönt att verkligen bara säga upp o ner hur det är men han kommer bli så ledsen., det vet jag, o så får jag dåligt samvete o säger att det kommer ornda sig fast jag nästan skriker inombords att nej, det kommer det inte. Vet varken ut el in... tänker ju på vår dotter oxå... hade det inte varit för henne så hade jag inte varit kvar, det är jag nästan helt 100 på. Kanske har allt att göra med att jag inte riktigt kommit över mitt ex... det är nästan 2 år sedan vi gick isär nu efter 1,5 års förhållande... vi hade verkligen ngt spec han o jag o vi blev tillsammans o gjorde slut 4 ggr.. det var som att vi inte kkunde leva med el utan varandra. hursomhelst... ibland inbillar jag mig att jag saknar honom... el så saknar jag det vi hade tillsammans som jag saknar med min nuvarande sambo. Som jag skrivit tidigare är han 6 år yngre än mig (23 år)och det märks... han har ingen erfarenhet av förhållanden, prat om viktiga saker o känslor osv... känner mig helt ensam på det planet och det är jättejobbigt :(

jessipessi: hur ska du göra med bebis i magen då?!? om du kanske går tillbaka till ditt ex?! hoppas det löser sig. Ibland tror jag verkligen starkt på att "gammal kärlek rostar aldrig..."

det tycker jag låter toppen!! =) precis som du säger är det inte barnets fel. Hoppas ni får det bra tillsammans :)

ja,  ibland är det ju det som kan behövas... jag o min sambo bor inte tillsammans hela tiden då jag skaffade mig en lgh efter jul där vi är ibland. dock skyllde jag den på att jag inte trivs ute på landet där vi hyr ett hus och där han är föddoch uppvuxen och har allt och jag ingen.... så vi har alltså 2 bostäder med 5 mil emellan och det är ju ett problem bara det, dvs avståndet. säg att vi nu skulle gå isär... hur ska det då bli med dagis o så för den lilla?! är ju inte alls samma sak om man bor i samma stad vilket vi aldrig kommer göra isf.

men detta med att vara isär ibland är iaf jätteskönt för mig! dock tycker jag mig inte sakna min sambo el längta efter honom vilket jag kanske hade önskat att jag gjorde för att få känslan att jag är glad att han är min... :( är som sagt mest bara skönt att vara själv, vad nu det tyder på.... :(
nej. jag vet verkligen inte alls vad jag känner el vad jag vill... ju mer man tänker desto snurrigare blir man... man vill ju inte såra den andra heller! men samtidigt, hur sårande är det inte om den man är tillsammans med knappt vill ta i en?!? e ju så han har det stackaren... jag kan inte förstå hur det blivit såhär, för ca 2 år sedan var han ju mitt allt, han kändes verkligen som den rätta på alla plan och jag trodde jag hade haft min "sista första kyss"... men nu är jag som sagt mest bara trött och irriterad på honom fastän han eg inte gjort ngt fel! :(