jag är så ledsen

Vad säger hon om ni sitter ner en lugn stund och bara pratar om saken? Går det att diskutera med henne? Det kan ju vara någon småsak (för er) som kan göra saken så mycket bättre. Hoppas ni kan få fram en lösning annars tycker jag att ni bör kontakta bvc-psykologen för ytterligare tips. Lycka till!

Har en 3,5-åring som är likadan. Lillebror är snart 2 och får utstå mycket tyvärr.
Vissa dagar känns som en enda lång konflikt.

Det som funkar för oss är om dagen har struktur och att sonen har koll och är engagerad ivad vi ska göra. Det här att förbereda/planera innan och reflektera/berätta om saker man gör iefterhand är viktigt för honom. Om man sen inte lyckas följa "schemat" blir det lätt problem. Det är en trygghet att saker är på ett visst sätt och att han inte ska behöva avgöra/bestämma mer än vad som är roligt och han mår bra av.

Att han inte ska behöva välja så mycket och ta ställnig till saker själv underlättar också.  - Frågar man vilken tröja och ger 4 alternativ vill han inte ha kläder alls den dagen, men om man säger här ar din tröja och ger honom den går det av bara farten.

Är det bara hemma det blir så där svårt? Att komma utanför hemmet brukar vara den bästa hjälpen för oss. Min son funkar mycket bättre på utflykter som är lite lagom spännande och inte alltför långa i tid.

Hoppas det kan hjälpa dig.

Kutiom, många gånger (inte alltid) går det bra att prata med henne och man tror att man har nått fram. Men sen är det full rulle dagen efter i alla fall. Då är det ingenting som har gått in. Man blir så uppgiven!

Limja, det där med struktur stämmer väldigt bra. Tack för att du påminde mig, för det är en viktig faktor. Vi ser till att ha någon liten aktivitet varje dag, men ibland glömmer man kommunicera hur dagen ska se ut. Ska försöka tänka på det! Utflykter och aktiviteter funkar det oftast bra, men så fort vi kommer innanför dörrarna här hemma så är cirkusen igång.

Vi är i kontakt med BVC-psykologen och till en början blev det bättre men sen har det återgått till det "gamla vanliga" igen. Den metod vi skulle använda var att umgås lite extra mycket med henne under en period och att hon måste få känna att hon fortfarande är lika betydelsefull för oss. Plus att jag ska se till att få ensamtid med henne.

Det är så tråkigt att varje dag ska bestå av massa konflikttid, att man ska behöva kämpa ihjäl sig för att hon ska göra som man ber henne.

Har ni frågat henne varför hon beter sig som hon gör? Och om ni har det, vad svarar hon på det isåfall? Och då menar jag när hon inte beter sig illa utan när hon är lugn och det går att prata med henne.

Looni, hon svarar bara att hon inte vet varför hon gör som hon gör....

Hon kan i lugnt läge tala om vad som är rätt o fel, vad man får göra o inte göra, tex. att man inte får slåss. Men när hon kommer in i sin trots är det som att allt det är bortglömt. Och då är det så svårt att få henner ur det. Bad eller TV kan funka ibland, men det är inte alltid det passar in i dagens aktiviteter.

Det enda som funkar är att jobba i förebyggande syfte, tex. se till att syskonen aldrig är i samma rum ens en sekund själva, att plocka bort allt som kan tänkas skapa problem. Men då får man springa runt som en galning o plocka o fixa och hinner inte med något annat.

Så var det dags idag igen. Hämtade tjejen från dagis. Vi hade mysigt samtal i bilen hem. Åt mellis, gick sen en sväng till parken o lekte. Hem igen o fixade med mat. Så plötsligt hällde hon ut en låda med leksaker på lillebror. Sen gav hon sin pappa en rak höger med knytnäven i ansiktet för att hon inte fick en glass.... suck! Jag är så trött på det här nu.

Låter som om hon har lite svårt med impulskontroller eftersom hon ger sej på er/lillebror hela tiden?!Vi har en likadan kille här hemma så jag förstår vad du pratar om Jag undviek nog också att ha stskonen i samma rum och det blir ganska jobbigt att ständigt vakta!!Vissa kvällar är man som en trasa och känner sej totalt nere inombords, för vem vill bråka dagarna igenom...

Hur är er tjej på dagis då, ger hon sej på andra och är hetsig av sej där också? Vår son brukar vara allra värst hemma men bättre hos andra...

På dagis och på ALLA andra ställen är hon exemplarisk. Där vet hon precis vad som är "rätt" o "fel" och hon är som en ängel. Jag behöver aldrig vara orolig att hon ska bli stökig någon annan stans (tack o lov!). Däremot om vi är hemma och det kommer hem folk och hon inte får all uppmärksamhet hela tiden, då blir hon besvärlig igen.

Hon pratar väldigt mycket om vad som är rätt o fel. Om någon har varit dum på dagis så berättar hon det för mig och att man inte får göra så. Så hon har ju full koll, men bara när det passar henne....