Relation med deprimerad

Hej! Jag väntar (oplanerat) barn med min pojkvän, som under vår relativt korta relation har varit mer eller mindre kraftigt deprimerad hela tiden. Jag märkte det tidigt, han själv har ganska nyligen erkänt att så är fallet.

I början var han väldigt entusiastisk och jag lät mig lockas in mig i en relation, genom att han visade så mycket kärlek och uppskattning, så att jag trots min rädsla att gå in i en ny relation efter många misslyckande vågade satsa och tro på kärleken igen. Men det visade sig efter ett tag att han inte alls var beredd att bygga ett liv tillsammans vilket han sagt från början, men sen förnekade, och vilket jag tidigt sagt att jag ville om jag skulle gå in i en ny relation. Men han hade hade haft det jobbigt i tidigare relationer och behövde tid att hitta sig själv igen innan han flyttade ihop och började ett nytt liv tillsammans med mig, jag fick vänta. I samma veva blev han också arbetslös. Som jag har förstått det mellan raderna pga att han vägrade anpassa sig till arbetsgruppen han arbetade i, inte för att han gjorde ett dåligt jobb. Detta satte förstås igång en riktig kris, då han saknar både utbildning och kontaktnät och upplevde sig själv som ett offer för mobbing. Han blev sjukskriven ett tag och erbjuden kurator och antidepressiv medicin, vilket han dock tackade nej till. Efter ett tag hamnade han helt utanför trygghetssystemet, men sa ingenting till mig förrän långt senare, då han redan hade stora skulder hos Kronofogden och låg efter med ALLT. Under tiden hade jag hunnit bli gravid och beslutat att behålla barnet, oavsett vad som skulle hända med oss, eftersom jag längtade efter barn och visste att jag skulle klara det själv om han inte ville vara delaktig. Han var till en början negativ till graviditeten, men har hela tiden sagt att han stöttar mig i mitt beslut och har ambitionen att finnas där för sitt barn. Ett par månader in i graviditeten fick jag dock nog av att han påstod sig vilja ge stöd, men jag såg inget av det och jag kände mig totalt osynlig som flickvän, samtidigt som hans egen situation bara förvärrades hela tiden, utan att han gjorde något för att stoppa utvecklingen. Jag försökte lämna honom, men han lovade dyrt och heligt att saker skulle bli bättre och bedyrade mig sin kärlek och kallade mig feg som ville lämna honom bara för att saker inte gick hans väg. Jag valde att stanna kvar ett tag till. Det blev lite bättre, han blev iaf en bättre pojkvän och en mer närvarande blivande far. Men grundproblemet kvarstår, han fungerar inte i vardagen, han har hög ångest, vänder på dygnet, är kraftigt deprimerad, går på soc (tack vare att jag har hjälpt honom dit, annars hade han inte haft något). Jag har själv fått inrätta ett hem och ett liv anpassat till det kommande barnet och kan i praktiken inte räkna med honom i något, vilket jag iofs varit förberedd på hela tiden och anpassat mig inför.

Jag har försökt hjälpa honom så många många gånger, på massor av olika sätt, praktiskt och psykiskt, men han var inte beredd att släppa in mig och har alltid hundra ursäkter till varför han inte skulle söka hjälp. Det är ju "systemet" det är fel på, alla andra som är dumma och oförstående och jag är en egoist som vägrar förstå hur hela samhället arbetar emot honom och inte tycker tillräckligt synd om honom, utan istället ställer krav på att han ska söka jobb och ta emot psykiatrisk hjälp. 

Men det som blir så svårt för mig nu är att han klänger sig fast vid mig, utan att ge mig nästan någonting tillbaka i form av uppskattning, hopp och framtidstro. Han är i det närmaste helt besatt av sitt barn som ska födas inom kort, men han har inte lyft ett finger på eget bevåg för att underlätta i förberedelserna. Han mår konstant dåligt, skyller på alla andra, vägrar fortfarande att ta emot hjälp, vägrar t.o.m. acceptera det faktum att jag far illa av hans mående och att vårt barn naturligtvis kommer att påverkas av det, det bara förnekar han rakt av. Ibland kan han dock prata han om framtiden, som att han ska skaffa jobb, att vi ska gifta oss och låter påskina att vi ska bo ihop och ha ett liv tillsammans som en familj. Men nu har det gått ett helt år och allting har egentligen bara blivit värre och lika ofta säger han att allt är ett skådespel och att han inte vet om han egentligen vill jobba och delta i samhället. Jag försöker prata med honom, men blir bara bortkollrad och till slut tystad, för han är otroligt smart och slipad och det slutar alltid med att jag har fel och han har rätt.

Jag är väl en idiot, men jag älskar honom trots allt och vill tro på att hans egentliga ambition är att få rätsida på sitt liv och att så småningom satsa på oss, men jag ser tyvärr väldigt få tecken på att detta är på väg att hända, eftersom han hela tiden sätter upp en massa hinder för sig själv. Inte av illvilja, men av rädsla och kanske oförmåga. Jag når honom inte, så fort jag försöker ställa krav, motivera till att söka hjälp eller på något sätt ifrågasätta hans inställning (att det är alla andras fel och meningslöst att ens försöka eftersom systemet ändå arbetar emot honom och kommer att se till att han misslyckas) så blir han arg, kränkt och anklagar mig för att inte tro på honom, inte ta honom på allvar och vara som alla andra. Jag vet inte vad jag ska göra längre. I hans goda stunder är han en fantastisk människa, men jag känner mig ofta totalt osedd i förhållandet och jag tror tyvärr inte att vi har någon framtid om han inte tar emot hjälp för sina problem. Ibland lägger jag locket på, låter han ha sitt och bryr mig bara om mitt eget och så ses vi lite då och då.
 
På mitt initiativ går vi regelbundet hos en kurator, men det är omöjligt att prata om någonting på djupet, så istället blir det att jag sitter och "smågnäller" om saker jag känner mig missnöjd med i vår relation och önskar förändring på och som han sen antingen försöker göra något åt eller bortförklarar med att jag inte uttrycker mig tillräckligt tydligt eller kräver saker som han inte kan ge, eftersom hans situation ju ser ut som den gör.

Han har nästan inga vänner kvar och han vill inte ha med sin familj att göra. Så jag är egentligen den enda länken till omvärlden som finns kvar och jag vet inte hur länge jag orkar vara det, utan att någonsin få någonting tillbaka eller se några framsteg av mina insatser att hjälpa honom. Så fort de akuta kriserna är över, så börjar han genast slå ifrån sig när jag vill gå till botten med problemet.

Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska vända mig. Han litar inte på nån, han lyssnar inte på någon. Det finns mig veterligen inget sätt att tvinga honom att ta emot hjälp. Tack och lov har jag sett till att få enskild vårdnad om barnet, så att han inte ska kunna ställa till med hur stora bekymmer som helst om vi hamnar i en jättekonflikt framöver. För jag är rädd för hans reaktioner, han är otroligt manipulativ och jag kommer att få ett rent helvete den dag jag kommer att bryta mig loss och bygga ett eget liv. 

Men det är så sorgligt och frustrerande att vi egentligen är två människor som älskar varandra och strax ska ha ett barn ihop, som vi båda längtar efter, men att hans inställning och mående sätter käppar i hjulet för varje möjligt framsteg.

Tacksam för svar!