Får/ska man ljuga för sina barn?

Sagor och fantasier, alltså positiva, skojiga saker behöver väl inte alltid vara sanna, för då hade livet blivit tråkigt. Jag tycker inte att jag sitter och ljuger när jag läser en sagobok. Men om ett barn hade frågat om tomtar och troll är på riktigt hade jag förklarat att det är en saga som någon har hittat på, men att alla får tro vad de vill ändå  .

När det gäller tråkiga/negativa saker tycker jag absolut att det går att undanhålla delar av sanningen, men att det i de allra flesta fall är onödigt att direkt ljuga. Fast om ett mindre barn t ex frågar om gammelfarfar hade ont när han dog, hade jag sagt att nejdå, han fick mycket medicin av doktorn, även om jag visste att han hade fruktansvärda plågor. Tycker inte att vi vuxna behöver belasta barnen med precis allt vi vet.