Får/ska man ljuga för sina barn?

Agree.

Jag har dock så fruktansvärt jävla svårt för att ljuga. Jag kan nästan inte.

Jag är knäpp.

Nä? Vad är det? Borde jag det?

Vad säger du istället?

Vad märkligt. Jag hade inte kunnat ljuga. Jag hade sagt att pappan var sjuk på något sätt och därför inte klarar av eller förstår att han faktiskt vill. Och då hade jag inte ljugit.

Jag hatar sådana lögner.

Fan vad jag hatar dem.

Jag kan inte leva med sådant.

Nej. Men jag har inte ljugit om det heller. Fast jag fortsatte inte alls när han var ute och jag slutade direkt när jag fick veta att han fanns där.

Hans pappa är däremot för sjuk för att förstå situationen, jag har inte sagt att han bor i ett annat land eftersom han inte gör det. Eller jo, i Afrika nåt halvår för att han faktiskt gjorde det.

Jag har funderat på det och kommit fram till att jag småljuger ibland. Så helt oförmögen att göra det är jag då ej.

Fast det känns knasigt.

Men jag kanske borde börja ljuga lite om sånadär småsaker som gör barndomen lite mer magisk? Hmmmmmmmmmm...

Usch, måste jobba på det där.

Jag svarar så jävla ärligt på hans frågor, jag tar ju magin från honom. Fast ibland lyckas jag faktiskt försöka bevara magin utan att för den delen ljuga. Bara liksom... Prata runt det på nåt sätt. Kan jag slippa snigel på ögat då?

För mig blir det typ:

"Nej, asså, men asså han kommer ju varje julafton, du har ju sett honom?"