MHEK: Det var samma för oss. Vi har längtat och pratat om barn länge, men liksom lite väntat på rätt tid. Så jag trodde ju att det skulle ta lång tid för oss, just därför. Poff! sa det och så vart Lillebäck i magen redan efter första helgen. Lite tråkigt...jag som nog gärna hade försökt lite till

Min sambo är också den lugna av oss två. Jag oroar mig för allt och han lugnar och säger att allt ska gå bra

Trots att barnet var i allra högsta grad planerat och han är den som tjatat mest de senaste två åren så tittade han bara på gravtestet och gick och gjorde frukost. Jag blev alldeles paff, vad var det för reaktion? Så jag frågade honom om han inte var glad, men det var han ju. Jätteglad.
Sen har han jobbat en massa, det är tydligen vanligt

Nu har han iof eget företag med så han måste ju jobba ihop till sin pappapeng med (vi vill vara hemma båda två hela första månaden bland annat).
Han säger godnatt till bebisen varje dag och hejdå varje morgon innan han åker till jobbet (när man är som kissenödigast!). Sen varje dag när han kommer hem så ställer han sig på knä framför mig och pratar till bebisen (som ännu inte kan höra). Så han är väldigt stolt och glad och längtar precis lika mycket som jag. Jätteskönt att ha det stödet!
Frökenelin: Ja jag hade också en nojperiod runt vecka 10-11. Bokade in ett extra ultraljud på Mama Mia då, bara för att lugna ner mig. Men allting var ju så bra så bra

Och det ska nog gå bra för dig och din lilla skatt med!
(I vecka 10 kände jag ett förfärligt svid, som urinvägssvid, och trodde det var MF på g. Men det var bara bäckenet som skulle göra plats för livmodern som min mamma berättade. Så bli inte rädd om det känns så)