Ensam
Hej!
Jag är nu 30 år och har varken fast jobb, familj eller vänner. Det är en röd tråd genom hela mitt liv att stå ensam.
Jag har kommit till en ounkt i mitt liv nu där jag inte känner igen varken mina känslor eller mina tankar. Mina sk vänner försvann en efter en när jag började hamna i den värsta krisen en kvinna, eller en människa kan hamna i. Som vanligt fick jag försöka klara mig själv, men måste erkänna att jag inte klarar det.
Jag har sökt hjälp hos psykologer, prykiatrin och försökt tänka annurlunda. Men inget hjälper. Så den enda utväg jag kan se nu e att avsluta detta liv. Jag har insett att om inte ens gud kan ge mig ett mirakel så kan det inte finnas någon mening med att jag lever.
Mina föräldrar har aldrig älskat mig, mina vänner har alltid svikit när jag behöver dem som mest, och mina pojkvänner har behandlat mig så illa.
Hur i hela friden kommer jag ur detta? Jag hade så innerligt önskat att jag åtminstånne hade en vän, som fanns där för mig. Men hur ska vänner, pojkvänner och arbetskamrater kunna älska mig, när inte ens mina föräldrar eller gud finns för mig?
Mvh Jess