kickan89 skrev 2010-12-09 19:49:41 följande:
Vi hade förberett så bra och packat saker att äta och dricka under förlossningen men när vi skulle gå ur bilen utanför sjukhuset säger min kille "Vi ska bara kolla om du har öppnats något och få smärtlindring. dethär är bara kontroll". Det var nämligen han som hade pratat med förlossningen på telefon och jag hade ju aldrig fött barn innan så jag tänkte att jaja då stämmer väl det då och det är ju pinsamt att komma upp med halva hemmet nerpackat om vi ändå ska åka hem igen efter en halvtimme. Så väskan och påsen med ätbart lämnade vi i bilen.
När vi kom upp till förlossningen upptäckte de såklart att jag kommit alldeles för långt i värkarbetet för att bli hemskickad. Så vi hade inga av våra grejer med när jag födde. Dock skulle sambons mormor komma och lägga mer pengar i parkeringsautomaten och komma upp med väskorna. Men hon missade själva väskorna och åkte istället hem med bilen. Den kunde ju lika gärna stå hos henne så länge där det ändå är gratis att stå.
Jag var orolig att vi inte skulle hinna få upp kameran tills bebisen kom ut så mellan krystvärkarna frågar jag "Hur blev det med den där väskan?" Fick inget svar eftersom alla var koncentrerade på att ungen skulle ut så frågade flera gånger. Personalen skrattade och sambon svarade tillslut "koncentrera dig på att föda vårt barn du så tar jag hand om väskan!"
Efter mycket om och men hade vi väska, kamera och bebis samlat haha.
Låter bekant det där
Men jag skickade resolut ner mannen, för lipsylet var i väskan, och jag hade hört att det måste man ha om man tar lustgas, annars får man så torra läppar, och jag som får torrhetsprickor i mina bara av ordet vinter var bestämd. Givetvis fick jag monstervärkar medans han var borta, skulle strupit BM som stod och sa att det var inte ovanligt att bli illamående när bebis passerade spinae, medans jag stod och kräkte för att hon tvingat mig sitta igenom en värk med lustgasen fast det gjorde dem så många gånger värre, och kramperna runt magen tvingade upp innehållet, jag mådde inte det minsta illa. När mannen kom upp med väska och lipsyl i högsta hugg stod jag lutad mot en bänk med tröjan uppdragen och beordrar honom att ta en susta magbild, vartefter jag utan omsvep meddelar att jag ska ha den där förbannade epiduralen iallafall...
