Anonym (Sann ensamhet) skrev 2010-06-04 23:07:25 följande:
Jag är glad över att du valde att skriva!
Det är så skönt att det finns folk som har en helt annan inställning till hur livet ska se ut.
Att folk väljer att inte skaffa barn känns befriande. Att få höra att det faktiskt finns fler ideal än mamma pappa barn.
Precis som du säger så är många gamla ensama oavsett.
Min rädsla är att man kommer att vara precis så ensam redan vid 35 nu. När alla andra är med sin lilla familj är man redan ensam.
Jag har så svårt att leva i nuet. Som det känns NU klarar jag mig fint utan barn. Egentligen. Vi har fullt upp med annat.
Det finns så mycket annat man kan koncentrera sig på istället för att bilda familj.
Men det är ju samtidigt en helt naturlig, biologisk känsla...
Har du aldrig velat ha barn? Har du en partner, vad säger han eller hon?
Vad gör du "istället" ?
Så glad jag blir att du uppskattade mitt inlägg!
Det är alltid lite svårt för mig att veta hur jag ska uttrycka mig när jag pratar med personer som är ofrivilligt barnlösa. Det blir lätt fel.
När jag var yngre (jag fyller 40 om några månader) så var det självklart att jag skulle ha barn. Det var liksom ingenting jag ifrågasatte. Man vill ju ha barn, helt enkelt. Jag är dessutom uppväxt inom kyrkan, och där fanns det ingen som frivilligt avstod från barn, kan jag säga. Men jag längtade aldrig efter barn. Jag gillade inte att sitta barnvakt, och var inte så intresserad av att gulla med bäbisar som vänner och släktingar producerade. Men det trodde jag nog skulle gå över lite senare i livet och tänkte inte så mycket mer på det.
När jag var 23 träffade jag en kille som jag senare flyttade ihop med och också förlovade mig med. Barn var nog aldrig uppe på tapeten där. Vi var båda två studenter och även om vi hade velat ha barn så skulle vi nog väntat. När jag var 26 separerade vi, av helt andra orsaker.
Jag träffade min man när jag var 35. Då hade jag haft några komplicerade relationer, och barn hade inte heller där varit aktuellt. En av relationerna var med en man som hade två barn sedan tidigare, och det var nog där mina funderingar startade på allvar. Han var (och är) en fantastisk pappa till sina barn.. och jag kände att jag inte riktigt kunde se mig själv som mamma. Jag började inse att när jag bara lyssnade till mig själv så var jag inte intresserad av att bli förälder. Det var 7 år sedan. När jag träffade mannen som jag nu är gift med så hade jag alltså funderat en hel del över detta. Jag var ju dessutom 35, och jag insåg ju att om jag ville ha barn så behövde jag rappa på. Men turligt nog så visade det sig att min man inte heller var så intresserad av att bli förälder. Vi pratade ganska mycket om detta tidigt i vårt förhållande, och jag kände för första gången att jag var tillfreds och nöjd med insikten om att jag faktiskt inte ville ha barn.
Idag har jag ett liv som är rikt på många andra sätt. Vi har t ex köpt en gård på landet som vi ägnar mycket tid (och pengar) åt. Vi har två katter hemma som vi curlar. Vi har också många goda vänner - både med och utan barn - som vi umgås mycket med. Jag själv sjunger i kör på ganska hög nivå och ägnar alltså mycket tid åt det som har med körsången att göra.
Jag är tacksam över att jag har träffat en man som har samma inställning som jag till barnfrågan. Jag tror att den är en delabreaker. Antingen vill man ha barn, eller så vill man inte. Det är svårt (eller kanske omöjligt) att kompromissa utan att ena parten blir olycklig.
Jag vet inte om min historia hjälper dig att komma vidare i dina funderingar, men så hade det iaf sett ut för mig. Jag hoppas att du också kan hitta ett liv som du trivs med, oavsett om det blir med eller utan egna barn!
