Problematiserad

Jag tänkte jag skulle skriva av mig om hur jag tycker att man blev bemött som ensam förälder.

Jag och min dotters pappa separerade när non var ett år. Han försvannpå sätt och vis. Flyttade utomlands. Vi höll kontakt genom mina ansträngningar och han hälsade på ca 2 ggr om året när jag kunde betala hans flygbiljetter. Nog om det.

Både före och under separationen satte jag min dotter först. Jag är nog en sk attachment förälder som vill att min barn ska ha så mycket närhet och bekräftande som möjligt. Jag ansträngde mig mycket för att kompensera att hon bara hade en förälder omkring sig. Dvs engagerade mig i ständig dialog med henne och att försöka göra så mycket roligt tillsammans som vi hann med på min lediga tid. Jag jobbade mycket men gjorde avkall på all egen tid, Ingen träning eller tjejkvällar, Att dejta elelr ens träffa en kille existerade inte på sex sju år efterdsom jag var rädd att tappa min nära relation till dottern.

Av dagispersonalen och andra mammor som vi träffade mycket fick jag höra att de tyckte jag och min dotter hade en sån fin relation, att jag var en närvarande och kärleksfull mamma. Jag fick också höra att min dotter var harmonisk omtänksam och social emd andra barn, populär för hennes fantasifullhet och snällhet. Jag var stolt helt enkelt. Kände att det här är livet. Jag gör en superinsats kanse tack vare att jag är ensam. Min dotters pappa var grälsjuk och gav inte min dotter värst mycket uppmärksamhet. kanske låter kallt men det var skönt när han flyttade ut.

Okej till problemet. Ja vet att många har svårigheter med att var ensamstående. och vissa skaer vara svåra när man inte räcker till allt praktiskt eller ekonmiskt. Att sakna att var en större familj, att känna sig isolerad och hopplös. visst hände det att jag fick en släng av det också. men stoltheten av vad jag klarat av var starkare.
Jag upplevde ofta... att på nya arbetsplatser )jag frilansade som formgivare och träffade ständigt nya mnnsikor i jobbet) att när folk frågade om kin familjesituation, att de liksom ryggade tillbaka, ensamstående mamma var som en stämpel av förlorare. Det lägsta klassen i samhället. Jag var sällan ute på galej, men jag minns en tillställning där en kille blev intresserad av mig och en ytligt bekant tydligen hade varnat honom, ajaj, donät go there, hon är ensmastående mamma, trouble, you know. Jag var itne ens intresserad av skaffa en man som skulle ta hand om oss.

I media läste man för jämnan om hur  barn till ensmastående var mer benägna till kriminalitet, hur barn till ensamstående föräldrar var mer utsatta för våld. hur  ensamförälder familje var fattigast i sverige. Inte udnra på att man möttes med tycka synd om eller förskräckta uppsyner.

Och alltid på BVC eller liknande ställen var det den där, ensamstående, har du några andra problem inställningen, hur är det med alkholen etc. Jahh pust, fick man nånsin bara vara stolt.

Jag vill inte förringa de problem som ensamföräldrar kan uppleva men jag skulle vilja skruva upp statusen. Vi har rätt att var stolta om vi gör en god insats. och kanske behöver folk inte jämt tycka synd om en innan de ens lärt känna en.

Jag var ensamstående i åtta år. Nu är jag sambo med en toppenkille sedan ett år. ändå i själen identifierar jag mig som ensamstående eftersom det är så majoriteten av min dotters uppväxt har sett ut.

Har någon annan upplevt samma frustration som jag, skriv gärna om det. Annars vill jag bar säga att ni som är glada och stolta ensamföräldrar låt inge ta det ifrån er.