Jag vänder på dygnet!

Har du jobb eller något annat att göra på dagarna? För mig brukar det gå tillbaka någorlunda när jag varit på jobbet ett par dagar, då blir jag trött tidigare och lägger mig och får tillbaka dygnsrytmen hyfsat, men direkt tidigt går jag sällan och lägger mig ändå, två på natten är vanligt när jag ska jobba dagen efter. Ibland händer det att jag dygnar, struntar i att lägga mig på morgonen och stannar uppe hela dagen. Då är man trött på kvällen. Men att ha något för sig på dagen så man inte kan sova då är nog det som funkar i längden.

I slutet av min graviditet var jag helt felinställd just för att jag inte jobbade, gick och lade mig vid 6 på morgonen. Jippie när vattnet gick halv 7 och jag inte sovit alls... (Fast nu är det faktiskt inte mitt fel att jag är uppe så här dags, dottern på två veckor har varit piggelin inatt. Hoppas hon inte brås på sin mor...)

Förresten, du kanske är sjukskriven med tanke på att du nämnde depression? Det behöver ju inte vara jobb, du kanske kan avtala med en kompis att hitta på något på förmiddagarna? Behöver ju inte vara mer komplicerat än att komma över och fika, bara du gör något så du måste vara vaken på den tid du brukar sova. Man blir trött först men då blir det lättare att lägga sig på kvällen! Lycka till!

Min första tanke var -Varför gör du det? Det finns förvisso kvälls- och morgon-människor men generellt sätt ÄR människan programerad till att sova på natten (kroppen går ner på sparlåga då och återhämtar sig under den perioden). Så när man vänder på dygnet finns det oftast en anledning. Om du inte vet vad det är som gör att du flyttar gränsen för vad du ska tillåta dig, så kommer det att bli svårt att ändra på beteendet. Har du (med tanke på din sjukdom) någon du går och pratar med? Ta iså fall upp detta med denne. Att vara vaken hela natten och "missa" tiden då familjen är vaken är ett "enkelt" sätt att slippa ta del av familjelivet... Kan vara fel ute eftersom du skriver ganska lite om ditt liv i övrigt, men kan ju kanske vara värt att fundera över.

Tack för svaren!

Jag kan väl säga såhär: Det är otroligt skönt och lugnt på natten, och det är även den enda tiden jag oftast är helt fri från ångest. Så antagligen är det därför jag så gärna är uppe hela nätterna. Egentligen vill jag ju kunna orka vara med på dagen tillsammans med min sambo och våra barn i stället för att sitta ensam hela nätterna och sova hela dagarna, självklart!
Men problemet är att jag inte vet hur jag ska klara av att vända den här dåliga vanan som det har blivit.

Jag har inget jobb och har heller aldrig haft nåt (jo, i 3 veckor, men det räknas ju knappast...).
Jag är sjukskriven sedan många år och jag har gått i terapi i flera omgångar, men det har inte hjälpt.

Jag har haft det såhär till och från ungefär lika länge som jag varit sjuk, det vill säga ca. 6 år.
Men nu börjar jag bli trött på att höra vilken "dålig" mamma jag är för att jag inte är med dom på dagarna, så därför vill jag försöka ändra på det.

Tror att det är bäst att göra upp en steg-för-steg plan. Sätt dig var söndag och gå igenom veckan, skriv upp mål för var dag, ta det i små steg - de ska vara genomförbara men inte löjligt lätta - låt säga att om du har för vana att somna 05.00 och sova till 13.00 så börjar du med att flytta tiden till 04.30 och med väckning 12.30, kör det i två-tre dagar och sedan flyttar du 30 minuter till. Se till att du har väckning och att du innan du somnar visualiserar & affirmerar (ser framför dig, och intalar dig själv, hur du utan problem kommer att gå upp den tid du har bestämt) ha gärna något du gillar att göra som "första grej" - lite som en belöning. Viktigt är dock att göra det för att DU vill, inte för att andra tycker att du borde - då lär det inte funka så bra. LYCKA TILL!