Trauma?

Håller helt med dig, min son är sååå nöjd när han får komma till pottan när han behöver, och ledsen när han inte blir lyssnad på.
Tolkade hans signaler fel idag, trodde att han blev akut trött, tänkte; han kan somna vid bröstet - men nej, han vägrade ta bröstet.
Gick till badrummet och så fort han landade på pottan kom både 1:an och 2:an.
Sen var han glad igen.

Ja jisses, hon lider nog när hon sitter på pottan och är jätteglad. Och det är säkert för att det är ett sånt trauma som hon hellre kissar och bajsar på pottan än i blöjan...

Vilken idioti att uttala sig så generellt. Jag, liksom ni andra som skrivit ovan, ser TYDLIGT att min son blir nöjd av EC och tvärt om.

jag använder inte ec (eller hur man säger)

Men det där tror jag absolut inte på

Så här tänker jag. En förälder som väljer att ec:a (eller vad det nu heter) sin bebis har ett stort engagemang i sitt barn, men vet att barnet är litet och att det är en process. Alltså blir det ingen stress. Men ger sig inte in i det där om man inte har ett lugn och förmågan att vänta på att det ska släppa liksom.

När man däremot pottränar sitt större barn kan man lätt bli irriterad för barnet är större och man ställer högre krav på det. Det är DÅ man kan ge barnet trauma. Så tror jag!

Och ändå ec:ar jag inte själv...

Precis! En bebis som missar ett toabesök och kissar eller bajsar på sig tycker inte att det är pinsamt. Ett barn som gör det vid ett par års ålder kan dock uppleva det som mycket skamligt och som ett misslyckande (oavsett föräldrarnas reaktion). Snacka om att skapa ett trauma: det är ju inte ovanligt med barn som blivit helt emotionellt låsta vid sina blöjor och mår mycket dåligt över det. Jag var själv barnflicka till ett sådant 4-årigt barn. Helt inkontinent och med bottenlågt självförtroende över det; hon behöll blöjan hellre än at försöka och misslyckas för hon skämdes över det. Usch.

Hur kan man förutsätta att det är skönare att bajsa och kissa i en blöja än på en potta? Hade det varit det så hade vi väl alla haft blöja? Jag tänker att målet inte är att barnet är torrt, utan att det ska slippa obehag i stjärten i mesta möjliga mån.

Min mamma gav mig också en kommentar i går när vi pratade i telefon. Samtidigt hade min fru lagt ner min dotter på skötbordet för att ta av blöjan. Hon var trött och skrek i höga skyn för hon hatar att ligga ner. Jag sa att de tar av blöjan för att hon ska gå på pottan, det är därför hon skriker. Min mamma sa då genast att vi inte får sätta henne på pottan om hon inte vill.

För det första så har min 10 månader gamla dotter gått på potta/handfat sedan hon var 3 v. Det är inget som hon funderar kring som något onormal precis -det är ju något som man gör, precis som äta, klä på sig och allt annat. Jag brukar inte låta henne sitta och skrika på pottan de gånger hon inte känner för att gå, då antar jag att jag satte henne fast hon inte behövde. Men om jag inte pottade henne så skulle hon likväl skrika när jag la henne på skötbordet. För just nu vill hon sitta och stå - inte ligga. Jag tvivlar på att min mor skulle tycka att jag skulle strunta i att byta blöja på henne, för att hon blir ledsen då.... Blev irriterad men kom inte på så mycket att säga förrän efter samtalet. För övrigt så har min mor inte visat något negativt mot att vi EC-ar henne, men jag tror att hon tänker som man tänker runt äldre barn, som inte har det som en vana redan från början, utan där det faktiskt kan bli prestationskrav och trauma.

Jag blev chockad när jag läste artikeln. Tycker Vi Föräldrar brukar vara en bra tidning, men hur kan de publicera något sådant. Jag blev också ledsen eftersom folk som inte är så insatta i EC kanske köper det "pedagogen" skriver. Jag reagerade särskilt på det där om att det inte kan var något som barnet vill utan att det är föräldrarnas önskemål. Nej, man kan naturligtvis inte fråga spädbarnet, men då undrar jag hur många spädbarn som aktivt ger sitt samtycke till att bajsa och kissa i blöjan. Det är ju precis lika mycket ett val från föräldrarna.
Vi har EC:at vår dotter sen hon var 10 dagar och har ofta signalerat tydligt när hon vill uträtta sina behov. Jag har svårt att förstå varför det skulle vara fel att läsa och reagera på dessa signaler.
Jag har funderat över varför kunskapen om EC och nyföddas förmåga att reglera sina behov är så liten i Sverige idag. Jag pluggar till psykolog och inte ens spädbarnsforskarna verkar veta vad det handlar om. En av mina föreläsare sa på allvar att barn inte är mogna för att känna av när de behöver gå på toa förrän vid en viss ålder och att det inte är någon idé att börja tidigare. Hon sa att barnet måste vara 1-2 år.
Vi har kört EC-light, dvs ofta haft blöja på. Först använde vi tygblöja men sen var vi lite lata och använde effektivare pappersblöjor. Vår dotter slutade med blöja på dagen när hon var 15 månader och då helt utan att vi behövde "potträna". Det som förvånar mig är att ingen av våra bekanta med barn eller barn på väg har inspirerats och själva valt att EC:a. Vi tycker att det har varit smidigt och att fördelarna verkligen överväger nackdelarna. Hur är det för er andra som EC:ar, har ni lyckats inspirera några till att göra som ni?

Vad skönt att det inte bara var jag som reagerade!

Mina släktingar har reagerat på att vi EC:ar, helt klart. De tycker att vi är fåniga och jobbiga och ska vara så speciella hela tiden (vi använder tygblöjor också), och alltid ska göra det så jobbigt för oss.

Jag tycker inte att det är jobbigare att tvätta tygblöjor än att gå ut med blöjsopor hela tiden, och för mig spelar det ingen roll om dottern gnäller för att hon är kissnödig och jag går och pottar henne, eller om hon gnäller för att det är blött i blöjan, och jag går och byter. Men visst blir det mer springande på toaletten än det blir med ett barn som kissar och bajsar i engångsblöjor. För oss är det värt det, men tydligen är det jobbigt för folk runtomkring.

Jag har skummat igenom var ni skrivit men har säkert missat något väsentligt.

På förskolan är ju barnen över ett år. Så om en sjumånaders skrattar och smackar över handfatet hör ju egentligen inte till just hennes uttalande. I förskoleåldern är ju många, som några skrivit, vana vid sina blöjor och har svårt att släppa dem. Det blir många kamper med potträning i förskolan och det skulle säkert kunna leda till trauman för både den ena och den andra, speciellt om de inte är så trygga och så vidare.

Visst är det väl så att små barn som ECas inte tycks lida nämnvärt av det, utan tvärtom, visar tydlig uppskattning, om inte annat just genom att göra ifrån sig på toa/potta/handfat/whatnot, istället för i en eventuell blöja.
En "medveten" 1+åring som är van vid sin blöja är inte lika lätt att börja potträna som sagt.

MEN...kanske har jag missförstått...uttalar hon sig som förälder som inte vill ECa sina egna barn, eller som förskollärare som inte vill potträna andas barn för tidigt?
(För där finns ju också en reaktion...jag är förskollärare men inte sjutton är jag "pedagog" när det handlar om min egen unge!) 

Nu har jag inte artikeln framför mig, men den handlade om potträning och EC och lite av varje, och så var det en intervju med en förskollärare som pratade lite om hur det funkar på en förskola. Stycket jag citerade tolkade jag helt klart som ett uttalande av henne om föräldrar som EC:ar sina småbebisar, inte om hur man pottränar på förskolan. Jag fick heller inget intryck av att hon någonsin hade haft ett EC:at barn på sin avdelning/förskola, utan snarare att hon hörde talas om det för första gången. Det lät som om journalisten hade frågat: "Vad tycker du om föräldrar som pottränar sina småbebisar?"

Jag gjorde samma tolkning som presens. Hon uttalar sig om föräldrar som EC:ar spädbarn. Så tråkigt att hon uttalar sig utan att verka ha kunskap, fast försöker ge sken av att ha det. Jag tror inte heller hon haft något EC-barn på sin förskola. Personalen på vår dotters förskola verkar i alla fall mycket glada över att hon använder pottan.