Frustrerad, rädsla & PCO! (Varning lång inlägg!)

Åh , jag vet inte vad jag ska börja.

Jag kan börja med att berätta lite kort om mig. Jag är 21 år och blir 22 nu i augusti. Jag gifte mig förra året med min kille och har varit med honom i 4 år nu. Jag har som er också PCO och fick veta detta med mina nyss fyllda 20 år i slutet av 2008.

Jag fick min första mens när jag var 11 år sen dess hade jag haft regelbunden mens fram tills jag var 18. Den var alltid regelbunden och den kom alltid i slutet av månaden varje månad.  Jag hade alltid vägt mellan 53-55 kilo i mina tonårs år (är 1,52.) 

Sommaren 2007 gick jag plötsligt upp i vikt med 15 kilo på bara 2 månader. Detta kom från ingenstans.  Jag har aldrig varit den typen av människa som äter mycket. Jag åt ca 2 gånger om dagen och knappt något onyttigt (som pizza, hamburgare osv) och rörde på mig konstant då jag hela tiden gick istället för att ta bussen osv. Har också rökt sedan jag var 14 å, röker fortfarande än idag men har trappat ner ganska mycket från 1 packet cigg till 1 cigg om dagen ibland 2. Efter viktuppgången försvann plötsligt också min mens och jag började få ökad kroppsbehåring. Jag kunde raka mig idag och redan börja få hår imorgon.

2008 hade jag gått upp till 25 kilos övervikt och min mens hade nu varit borta i 1 år. Jag visste att något var fel, jag bokade akut tid hos gynekologen detta efter att jag hade varit på ungdomsmottagningen för att jag trodde att jag var gravid men det visade sig vara negativ. Både jag och sjuksköterskan blev förvånade, alla symtomerna fanns där.

Det var då i slutet av 2008 (november)  jag hade akut bokat tid hos gynekologen. Dom utförde då vaginalt ultraljud och det var då det visade sig vara PCO. Detta var första gången jag hörde talas om detta. Jag hade aldrig i mina vildaste drömmar kunnat tänka mig att jag skulle lida av något sånt. 

 Min gynekolog sa då att jag måste börja ta p-piller för att få min mens och att jag ska ta p-piller så länge jag kan för att få "bort" alla blåsorna och kontrollera min PCO och hormonerna. Han sa också att jag inte skulle ha några problem alls med att bli gravid när jag väl sedan vill ha barn. Men jag upplevde det som om han tog det för "lätt" då han fick det att låta som något inte "så farligt". Jag vill också påpeka att jag aldrig någonsing hade tagit p-piller fram tills gynekologen sa att jag måste börja ta p-piller för att kunna få min mens och kontrollera min pco och hormonerna. Jag var då nyss fyllda 20 år. Innan p-piller hade jag alltid använt mig av kondom som previtivmedel.

I samma sammanhang som jag fick reda på detta visade det sig också att det var något jag hade ärvt från min mamma och att hon också hade det.  Skillnaden var att min mamma hade hur lätt som helst för att bli gravid. (Hon kunde bli gravid bara av att man titta på henne,. Haha)  Hon har lyckats vara gravid 8 gånger trots henens PCO. 3 missfall, 1 abort och 4 barn , 4 barn jag en av dom och mina 3 andra syskon.

Jag hade sen 2006 varit tillsammans med min kille (nu min man, vi gifte oss förra året.) och vi har i stort sett alltid haft oskyddat sex under alla dessa åren. Och jag har aldrig, aldrig under dessa 4 åren blivit gravid. Visserligen försvann mensen i 1 år så det är självklart att jag inte blev gravid och sen har jag gått på p- piller i cirka 1 år började 2008 i november sen så sluta jag i augusti förra året sen så försvann mensen igen i 6 månader så jag var tvungen att börja med p-pillerna igen. Och nu har jag fått min mens tillbaka.  Anlednigen till att jag hade slutat med p-pillerna förra året var i sammanband med att jag gifte mig med min kille, jag hoppades på att kunna bli gravid men så blev inte fallet.

I slutet av 2009 (december) fick jag nog.  Jag bokade tid för att få hjälp med att gå ner i vikt. Jag hade läst mycket på nätet hur andra hade gått ner i vikt med hjälp av dieter, reductil och metformin. Jag hade nu kommit till den punkten att jag vägde 81 kilo ! (är 1,52 cm.) 

Så den 22 december 2 dagar innan julafton, gick jag på mitt efterlängtade läkarbesök. Jag förklarade allt och min läkare tog alla möjliga prover han visste direkt hur han skulle hjälpa mig. Tack och lov, trots mina 27 kilos övervikt hade jag värken högblod tryck (vilket jag trodde) eller problem med för hög blodsocket å så. Allt var i topp. Gissa om jag blev chockad! Läkaren efter att ha sett mina resultat skrev omdelbart ut Metformin till mig. Jag började omdelbart ta dom. Och har tagit dom fram tills idag i snart 6 månader nu.

Jag har idag fortsatt ta Metformin och väntar nu på att få mina Reductil tabletter. Jag har än så länge gått ner 5 hela kilo, sakta men 5 kilo är iallafall borta! Jag har nu 21 kilo att gå ner och väger nu 77 från 81. Jag är trots allt nöjd , jag är säker på att i slutet av detta året kommer jag garanterat att ha gått ner minst 8 kilo till.

Men nu till saker. Jag har den här rädslan, den här stora rädslan. Jag vill så gärna ha barn, jag älskar barn och har alltid velat ha barn sen jag var 18. Och jag vill så gärna ha barn med min man. Att få bli gravid och allt det där.  Jag har väntat och väntat och nu kämpar jag för att gå ner i vikt. Jag vill helst väga det jag vägde innan men om går jag ner till 60 så blir jag nöjd ändå! Saken är att tiden bara går. Och det känns som om alla i min omgivning får uppleva babylycka. Alla får barn till och med dom som inte vill och är beredda på det. Känns som om alla får barn förutom jag! Och jag blir alltid lika ledsen och fundersam varje gång jag får höra att någon i min omgivning ska ha barn. Ännu mer frustrerande känns det när det är människor som är yngre än mig och som inte ens vill ha barn!

Tiden bara går och jag vill så gärna ha en bebis. Det är det finnaste och gulligaste som finns! Jag är snart 22 år och har längtat efter detta i många år nu.  Hur ska jag gå till väga? Hur har ni haft det? Allt bara känns så jäkla komplicerat för mig! Jag vet inte om faktum att både jag och min man röker påverkar. Jag har rökt sen jag var 14. Innan kunde jag röka 1 packet ciggaretter om dagen, idag röker jag 1 eller 2 ciggaretter  medan min man röker 1 hel packet om dagen (han är också 5 år äldre än mig , alltså 26).

Mitt mål var att försöka bli gravid när jag är 21, 22 år . Och jag har nästan bestämt mig. Jag vill börja kämpa nu. Vart ska jag få hjälp hur ska jag gå till väga? Går det att få hjälp på sjukhuset? Malmö har  Reproduktionsmedicinskt Centrum. Någon som vet?

Jag söker och hoppas på lite hjälp från er då jag inte har någon annan att prata med då ingen i min omgivning är i samma situation som mig .

Ursäkta det långa inlägget!