Att bo i invandrartät förort.

Jag jobbar i en, det räcker för mig. Jag behöver bägge delar för att få balans. Men om jag inte arbetade i en invandrartät förort så skulle jag absolut kunna bo där.

Ja det där är ett av problemen. Jag tycker att man ser två ytterligheter- antingen är det barn med VÄLDIGT ambitiösa föräldrar, det är ofta de som hade en hög position i sitt land och fick fly av politiska skäl, som t ex de av iranskt ursprung.
Sedan är det barnen som har föräldrar som har mycket, mycket större problem än att barnen ska gå i skolan. Som inte kan läsa och skriva på sitt eget språk och som har så mycket med sig i bagaget att det är ett mirakel att de kliver upp på morgonen.

Sedan är det den sortens svenskar som många gånger finns i de områdena- "white trash" eller vad man vill kalla dem. De är väl inte direkt heller så noga med det där med skolan. Vissa vill att barnen ska lyckas bättre än de själva, men vet inte hur de ska hjälpa barnen att komma dit eftersom deras skolgång inte räcker för att hjälpa barnen.

Man ser en tendens nu att de som har högre ambitioner för sina barn flyttar dem till de centrala skolorna- i Göteborg är tex Tyska skolan poppis att söka till för många förortsbarn med ambitiösa föräldrar.

Jag är född i en förort till Göteborg. Jag flyttade därifrån för tio år sedan, ut på landet och där bor jag kvar. Där finns BARA svenskar. Det var okej då, jag var kär, men - det var något som fattades. Inte förrän jag började jobba i närheten av där jag växte upp så insåg jag VAD som fattades. Jag hade glömt vem jag var, var jag kom ifrån.

Jag hör inte hemma på något av ställena, inte fullt ut. Men jag har en fin balans när jag befinner mig på båda ställena, det känns som om jag kan vandra ut ur en tavla och in i en annan. Som att gå från ett stilla lantmotiv till en brokig, färgsprakande gryta.

Man kanske måste vara på insidan för att se något annat än det negativa- visst finns det där, det ska man inte blunda för- men aldrig har jag varit på en plats där människor bryr sig mer. Man pratar med varandra på gatan, man frågar efter hur min familj mår. Jag fascineras varenda dag  av det mod, den tapperhet, man möter- att det finns människor som förlorat sitt land, sin familj, alla sina ägodelar och ändå, ändå, kan de stiga upp på morgonen och skratta, vara till glädje för mig och för andra människor de möter.

Ni får kalla mig för något slags fånigt psykfall nu,om ni vill,  men det är MIN förort, det är så jag ser på de. Jag gör vad jag kan för att hjälpa till att göra det till ett bättre ställe att vara på, för de människor jag möter ger MIG så mycket, det är som att möta hela världen på ett enda stället. Och jag få göra det varje dag!

DET, det tycker jag är det häftiga, det positiva!

Och bristande föräldrastöd är nog också en bov i dramat. Språksvårigheter, svårighet för föräldrarna att acceptera att barnen är de som "vet bäst" i det nya landet= man vill inte förlora ansiktet?

Tror det finns massa orsaker, men nu är jag ute på hal is, jag jobbar inte i skolan, dock i ett område där vi behöver fler engagerade föräldrar och det är jättesvårt att få till en bra mötesplats.