Relationsråd - Distansförhållande
Hur får man ett distansförhållande att gro?
Jag är en underbar söt tjej som träffade sin första pojkvän och kärlek vid 22års ålder.
Min sexdebut kom strax nåt år innan honom, men inte av kärlek utan ett misstag. Jag hade hellre väntat. Totala antal sexpartners är dessa två.
Jag har alltid varit lite av gammeldagssyn och inte påskyndat saker, men inte heller varit konservativ, bara försiktigt och aktat mig för att inte göra nåt jag ångrar. Trots alla festivaler, trots alla partyn, trots den långa kön av friare och möjligheter så vart jag ingen person som tyckte att hångel och strul och pojkvänner var något man tar med en klackspark. Jag tycker att det ska vara viktigt och väga mer än en fluga eller ett mode.
För att komma till saken…
Idag har vi varit tillsammans i 3år. Hela den här perioden har det alltid varit nån typ av distans, alltid åtmindstonde minst 30-40mins bilkörning emellan. Alltid. Möjligheten att sova över har heller inte alltid funnits.
Distansen har många ggr berott på tillfälliga jobb och vidareutbildningar, runtom i Sverige, utomlands som man ”vart tvungen” att ta sig igenom och det har jämt krockat så man inte hamnade på samma ställe vad man än gjorde. Jag har från början insett och haft den värderingen att man i en relation inte ska hindra varandra. För allt för ofta får man höra om par som beskyller varandra för att inte ha ådstakommit sina drömmer eller andra begär. Vi visste att vi ville ha varandra och en framtid, så att det väntade lite gjorde inget. Vi var tillsammans, men gjorde det som behövdes sidan om.
I början var jag euforisk kär och livet var ett enda sprudlande godisberg. Kärleken övervinner allt sa man. Jag såg oss så starka och härliga och ingenting kunde rubba oss. Jag önskade att alla kunde känna likadant! Jag var glad att jag hade hittat det som så många sökte, så tidigt i livet och att jag nu visste att det var här jag hörde hemma. Nu känner jag mig trygg i min framtid. Jag var många gånger mer blåögd än min partner och han mer relations-erfaren. Han kunde många ggr få mig att se verklighetens sanning då jag missade det i min kärleksdimma. Han har fötterna på jorden och är realistiskt.
Kärlekens förälskelse varar inte för alltid säger man? Smällen kom även för oss, men från hans sida. Jag har ju hört det från andra så många ggr förr!! 1,3år från start blev osäkerheten tung och han var ärlig nog att säga som det var. Vi pausade. Han tänkte. Jag var förkrossad. Jag har aldrig tidigare känt en sådan tyngd i hals och bröstkorg. Jag kommer ihåg att jag sa att jag inte ens vill utsätta min fiende för samma sak. Vi var ifrån varandra i ungefär ett halvår, vi sågs och vi litegrann ”date:ade” sedan hittade vi tillbaka till varandra.
Jag tror att vårt scenario är ganska vanligt förekommande var jag har förstått.
Nu, 1,5år senare, är distansen fortfarande närvarande. Vi har varit tillsammans i 3år. Nu är det jag som inte vet vad jag har mig själv. Varför är det så? I början av vår relation brukade folk fråga mig om det inte är jobbigt med distans? ”Njae, tänkte jag, det fixar vi. Vi är starka. Vadå jobbigt? Man kommunicerar ju”. Det var under förälskelsens dagar. Jag förstår bättre nu. Det är jobbigt, det tar tid. Missförstånd sker lätt och missuppfattningar och man förstår inte lika lätt vad det är den andre vill säga. Kontakten mellan telefon, sms och Internet blir vek då man inte har möjlighet att höras av varje dag.
Jag börjar ifrågasätta det jag en gång känt. Är det rätt att bara vara med en person? Givetvis tycker jag det, samtidigt som jag frågar mig själv om just detta är rätt. Vad händer den dagen jag träffar nån annan och man lockas dit? Det är välklart att man får andra tanker ibland? Eller? Och hur säker kan man egentligen vara? För ibland får man säkert ”temptations” som Anna Anka säger, men i ett förhållande så ska man veta var man har sitt liv och inse medvetet att sådana saker ska man välja bort? Det är en del av ett aktivt förhållande. Varje dag. Eller? Varför tänker jag just nu jämt på en gammal tonårskärlek som jag var så kär i men som var luddig och osäker och egentligen inte ville ha mig? Jag tänker, tänk om gräset är grönare på andra sidan? Varför ifrågasätter jag min kärlek? Är jag kär? Tycker jag om honom tillräckligt? Kan jag ge honom den trygghet som han önskar sig i ett förhållande? Varför är jag inte lika förälskad som förut? Varför tror jag att det saknas nåt? Är det distansen som tärt på mig eller är det den dära ”pausen” som min hjärna har bearbetat allt för hårt och för långt? Kan jag som han gjorde då ta ett beslut ”nu och för alltid”? Är det läge att göra det nu? Borde jag inte gjort det förlänge sen? Eller kan man ens ta en beslut för alltid? Det är väl mer som ett tillsvidare där man tar aktiva beslut med varandra varje dag? Eller letar jag efter fel som inte finns? Ibland undrar jag om vi skrattar tillräckligt.
Vi ses live kanske var annan eller tredje månad, då för en helg eller en vecka. Oh gud då är det så härligt att bara kunna vakna och veta att han ligger där och andas bredvid mig. Jag sitter vid skolbänken men längtar tills att klockan ska slå 16:00 så att jag kan bege mig hem och vara där, laga middag åt oss, vad vill han äta? prata, titta tv, vadsomhelst, allt det där man gör som par. Bara att kunna komma hem och se att hans skor ligger innanför dörren, att jackan hänger där. Att jag kan gå in i rummet och få en kram. När han åker ifrån mig vill jag dö och gråta. Doften på kudden ger mig både tårar och lycka och vid de stunderna tänker jag, ”herregud vad jag älskar den här personen” och jag vill bara deklarera det för världen, högt högt för mig själv, och för honom. Jag kan nästan hoppa runt hemma och känna wow. Jag känner ett tvång att jag måste spara känslan som att spara den i en liten ask för att den inte ska försvinna och påminna mig själv. Sedan går det två veckor och de känslorna är inte lika tydliga liksom. Är det så kroppen fungerar? Är själva distansen någon som bygger ner ett förhållande? Alltså? Lär sig kroppen att hela tiden bli ledsen och inte bygga upp en kärlek för att den ”inte finns närvarande”? Bygger man murar eller är domedagen här?
Jag menar, kan man nånsin bestämma sig här och nu? För alltid? Jag vet inte om jag verkligen kan ge honom det han vill ha. För hans största rädsla är att ha bildat en familj och ett hem för att sedan vid 40års ålder genomgå en skiljsmässa. Det är hans största mardröm. Och vem har inte de tankarna egentligen? Det är det ingen som vill. Inte jag heller. Men jag tänker, skulle det hända så blir det jävligt jobbigt, men jag vet att kärleken går att hitta igen. Eller jag hoppas. Kanske inte? Kanske blir man ensam.
En familj, och barn, ett hem det är klart att jag vill ha det. Och när jag är som kärast och mitt hjärta nyss blivit påfyllt av pussar så tvekar jag inte en sekund… men såhär mitt uppe i distansen och ensamheten tänker jag ett likgiltigt ”jaha”. Men i grund och botten, när jag tänker att oj, nån annan kanske kan göra honom lyckligare? Tänk om det är så att jag måste släppa honom ifrån mig och låta honom finna mer lyckan någon annanstans än vad jag kan ge honom? Den tanken gör fruktansvärt ont, men jag vill att han ska vara lycklig
Finns det naturliga fallgropar som alla alltid hamnar i? Hur tar man sig vidare? Allt är nytt för mig.
Jag är liksom orolig för mitt eget tänk och, Varför är det/jag så?
Jättetacksam för svar per mail ifall jag inte hittar hit igen, eller skicka en länk. Jätteplease.... jag känner att jag vill höra vad nån med mer erfarenhet och insikt har att säga. Jag är helt oerfaren och vill veta hur den psykiska kärlekskroppen fungerar. Please help me
//anonym tjej 1984