Anonym (Ej älskad) skrev 2010-06-21 22:05:48 följande:
Jamen samtidigt så kan det inte stämma. Man älskar ju sina barn, det är ju en del av en själv.
Nej han älskar inte mig, enligt honom själv så tycker han inte ens om mig. Det förklarar varför han aldrig har tröstat mig, stöttat, funnits där för mig, berömt mig. Han har trakasserat mig psykiskt hela min uppväxt. Nu förstår jag varför därför att han inte älskade mig.
Det man inte vet mår man inte dåligt av men nu vet jag. Jag har hela livet försökt "köpa" hans kärlek på olika sätt men jag har misslyckats totalt varenda gång.
Många har sagt till mig att ja men tänk att jag iallafall hade en pappa. Det finns dom som växer upp utan en far...men bara för att ens pappa finns i hans liv så är han inte bra för det.
Jag älskar ju pappa oerhört mycket konstigt nog och det gör så ont att han inte älskar mig tillbaka.
Tråkigt att höra att så många fler har liknande erfarenheter...fy vad sorgligt!
Googla på "narcissism" så tror jag du kommer hitta mycket som passar in på din pappa. Människor med den typen av personlighet eller störning KAN helt enkelt inte älska. Och om det nu finns någon äkta kärlek, så är den så djupt begravd under drösvis av psykiska förvrängningar och stört beteende att den inte är till glädje för någon. Den här typen av människor är faktiskt mycket farliga för sina nära och kära och deras känslomässiga och psykiska hälsa, därför att de oftast tar ut alla sina egna problem på dem och använder dem som "soptunnor" för sitt eget skit. Tex trycker ner dem och trakasserar dem psykiskt som du beskriver, bara för att själva få känna sig lite "bättre". Det är precis samma beteende som vilken mobbare eller översittare som helst, men här är det så mycket värre eftersom det handlar om en förälders beteende mot sitt barn, där föräldern egentligen ska hjälpa barnet att bygga upp sitt eget självförtroende och självkänsla genom att visa barnet hur älskvärt det är, vilken fin person det är, att det förtjänar allt gott och bra i livet.
Tänk såhär ts - om den här personen hade varit någon annan än din förälder, säg en tjejkompis, hur hade du då reagerat på hur den betedde sig och sa? Eller om du såg någon annan bli behandlad på det sättet av sin pappa, vad skulle du då tänka? När det gäller sig själv så är man så programmerad att älska sina föräldrar, som barn är man så beroende av dem, att det sitter otroligt långt inne att verkligen kunna se dem som de är och reagera adekvat på deras vidriga beteende. Men det är vägen till ens egen psykiska hälsa och att hitta mycket sundare och bättre relationer för sig själv som vuxen än vad man haft med sina störda föräldrar.