Min pappa sa att han aldrig har älskat mig...någonsin!

Du har en skitfarsa, inget snack om saken! Och du har all rätt i världen att vara förbannad och att gråta. Ett tag.

Men vill du verkligen att han ska fortsätta att påverka ditt liv? Vill du ge honom den makten?

Även om det är skitsvårt och du kanske behöver hjälp av utomstående så MÅSTE du förlåta honom. Inte för hans skull, för det är han inte värd, utan för din egen skull. Du måste säga "jag har en skitfarsa som inte har gett mig det en pappa ska ge sina barn men nu är jag vuxen och får se till att uppfylla mina behov själv, utan honom. Det är hans förlust, inte min att han inte älskar mig och förresten finns det andra män, mycket bättre män, som kan älska mig."

Jag har ungefär samma erfarenhet som du. Jag hoppas att du, mycket tidigare än jag själv gjorde, kan titta på ert förhållande på ett nyktert sätt och glädjas över allt annat som gör livet värt att leva.

Jag vet hur det känns att inte vara älskad utav sin/a förälder/föräldrar. Det suger..

Din pappa är ingen riktig pappa - han är en skitstövel och ett ärsle som ens formade sina läppar för att säga något så oerhört sårande till sitt eget barn.

Något jag älskar att upprepa för mig själv som kanske låter lite corny, är att jag aldrig låter någon annan definiera mig. Han talar mer om sig själv som person än om dig när han säger att han är oförmögen att älska sitt eget barn. Det har inte med hur värd du är att älska att göra.

Om jag vore dig skulle jag skära av kontakten helt med min pappa, människor som tar mer än dom ger har ingen plats i ditt liv.  Jag rensade upp i min bekantskapskrets för ca 10-15 år sedan och jag har varit mycket lyckligare sedan dess. Bort med alla blodsugare och elaka, sårande människor. 

Du är älskad. Kom ihåg det. 

För jävligt hur dessa människor ens kan få barn när det finns så många människor som inte kan få men deras högsta önskan är att få älska ett barn. Min barndom har oxå vart ganska jobbig med strulande föräldrar som vart så upptagna av sina bråk och skillsmässor fram och tillbax att de många ggr glömde av oss barn. Pappa min han gav oss kärlek (fast han var många ggr mer upptagen med att kolla upp mamma min) Mamma har alltid haft svårt för att visa kärlek och ömhet. Kommer ihåg en gång när jag var runt 13 år så vart jag vansinnig på mamma då jag många år undrat varför hon aldrig sagt att hon älskar mig eller mina syskon. Jag tvingade henne mer eller mindre och jag minns att hon grät när hon sa något så urdumt att "men jag har aldrig vart älskad av mina föräldrar så jag vet inte hur man älskar någon" så otroligt idiotiskt sagt...men, men. Jag har kämpat med min ilska gentemot mestadels mamma i många år och kämpar fortfarande fast inte lika mycket. Jag är själv mamma till två små prinsessor och det skulle aldrig gå en dag utan att jag säger till dem hur mycket jag älskar dem, även om jag aldrig hörde det av min mamma.
Jag och mamma har idag god kontakt, men hon känns inte som en mamma utan mer som en kompis. Jag har försökt att prata med henne flera ggr men det är lönlöst då hon bara säger att hon inte vet vad hon ska svara. Jag vet att många kanske tycker att det är konstigt hur jag har god kontakt med henne, men jag gjorde ett val och det var att accepoetera henne som hon är och försöka att glömma det som vart även om saknaden av en riktigt mamma ibland kommer smygandes. Det enda råd som jag kan ge dig är att fokusera på vad du kan göra för gott i detta liv och försök att försona dig med sorgen av din saknad av en kärleksfull pappa. Om inget annat så vart han ju ärlig så behöver du inte grunna på om han älskar dig eller inte, utan du kan nu fokusera på att gå vidare och älska de personer som älskar dig. Jag känner din smärta och jag skickar dig många varma kramar!

Jag förstår din känsla. Har växt upp med en ensamstående alkoholiserad mamma som flera gånger genom åren sagt att hon önskar att jag inte blivit född, att jag förstört hennes liv och att hon aldrig har eller kommer att älska mig. Det är som knivar i magen varje gång, oavsett om jag var 6 eller 37 när hon sa det. För tre år sedan bröt jag kontakten med henne, det bästa jag gjort men ändå får jag ofta höra "hur kan du göra så, hon är ju din mamma, hon gjorde så gott hon kunde" etc. Att behandla sina barn hur illa som helst är ok, men att säga upp kontakten med en förälder för att rädda sig själv ses inte med blida ögon. Jag hoppas så att du förstår att det inte har med dig att göra. Han kanske lider av någon diagnos så att han är oförmögen att känna kärlek, han kanske har en trasig barndom som förstört honom - det kan finnas miljoner förklaringar för hur han fungerar. Det viktiga är att du inte tar på dig hans ord genom att tro att du inte är älskbar. Kram!

Men herregud....det var riktigt jävligt taskigt sagt av honom!!! Förstår VERKLIGEN att du mår dåligt och att du har problem med relationer. Inte så konstigt med en sådan skitfarsa. Jösses...jag saknar ord.....åh jösses.....

Vilken jävla idiot och skitstövel. Förstår att det gör ont, men vet du vad, det bästa är att lägga ner relationen och sluta älska honom du också. Det låter som en väldigt väldigt ohälsosam relation. Och kom ihåg, DU är bra och värd att älska, och HAN är störd! För det är man när man säger/känner/beter sig så mot sitt barn,

Snälla TS, jag förstår att du blev förtvivlat ledsen men försök att inte ta det personligt. Det handlar inte om dig utan om att din pappa har psykiska skador som han kanske inte kan rå för. Att inte kunna känna kärlek eller varma känslor för någon enda människa som han säger att han inte kan är en psykisk störning och inget riktat mot dig som person.

Jamen samtidigt så kan det inte stämma. Man älskar ju sina barn, det är ju en del av en själv.
Nej han älskar inte mig, enligt honom själv så tycker han inte ens om mig. Det förklarar varför han aldrig har tröstat mig, stöttat, funnits där för mig, berömt mig. Han har trakasserat mig psykiskt hela min uppväxt. Nu förstår jag varför därför att han inte älskade mig.

Det man inte vet mår man inte dåligt av men nu vet jag. Jag har hela livet försökt "köpa" hans kärlek på olika sätt men jag har misslyckats totalt varenda gång.

Många har sagt till mig att ja men tänk att jag iallafall hade en pappa. Det finns dom som växer upp utan en far...men bara för att ens pappa finns i hans liv så är han inte bra för det.

Jag älskar ju pappa oerhört mycket konstigt nog och det gör så ont att han inte älskar mig tillbaka.

Tråkigt att höra att så många fler har liknande erfarenheter...fy vad sorgligt! 

Det som jag har lärt mig är att man måste tillåta sig att sörja den/de förälder som man inte fick.
Har man haft en rutten mor eller far så sörjer man den förälder som man hade velat ha men som inte existerar.

Jag har själv hamnat i dåliga relationer o på något sätt haft en så stark önskan av att männen inte skulle vara de knölar de var utan de män jag önskat att de var. När jag insåg att människan som jag ville älska inte existerade så var det lättare att släppa känslorna.

Virrigt kanske men jag hoppas att du förstår vad jag menar..*L*

Googla på "narcissism" så tror jag du kommer hitta mycket som passar in på din pappa. Människor med den typen av personlighet eller störning KAN helt enkelt inte älska. Och om det nu finns någon äkta kärlek, så är den så djupt begravd under drösvis av psykiska förvrängningar och stört beteende att den inte är till glädje för någon. Den här typen av människor är faktiskt mycket farliga för sina nära och kära och deras känslomässiga och psykiska hälsa, därför att de oftast tar ut alla sina egna problem på dem och använder dem som "soptunnor" för sitt eget skit. Tex trycker ner dem och trakasserar dem psykiskt som du beskriver, bara för att själva få känna sig lite "bättre". Det är precis samma beteende som vilken mobbare eller översittare som helst, men här är det så mycket värre eftersom det handlar om en förälders beteende mot sitt barn, där föräldern egentligen ska hjälpa barnet att bygga upp sitt eget självförtroende och självkänsla genom att visa barnet hur älskvärt det är, vilken fin person det är, att det förtjänar allt gott och bra i livet.

Tänk såhär ts - om den här personen hade varit någon annan än din förälder, säg en tjejkompis, hur hade du då reagerat på hur den betedde sig och sa? Eller om du såg någon annan bli behandlad på det sättet av sin pappa, vad skulle du då tänka? När det gäller sig själv så är man så programmerad att älska sina föräldrar, som barn är man så beroende av dem, att det sitter otroligt långt inne att verkligen kunna se dem som de är och reagera adekvat på deras vidriga beteende. Men det är vägen till ens egen psykiska hälsa och att hitta mycket sundare och bättre relationer för sig själv som vuxen än vad man haft med sina störda föräldrar.

Det finns en händelse som jag minns starkare än allt annat. Jag var mobbad i skolan som liten pågrund av att jag var väldigt blyg, feg och osäker av mig...blev lätt en hackkyckling.

När jag var 9 år kanske så åt jag ofta sån där välling för vuxna till frukost. Tyckte det var gott. Minns att pappa sa: Tänk om dina mobbare skulle få reda på att du äter bebismat här hemma, vad tror du dom skulle säga då. Det är ditt eget fel att du är mobbad för ingen vill leka med en bebis i den åldern.

Jag blev så vansinnigt sårad och för första gången så kände jag att något var fel med pappa. Ens föräldrar ska ju alltid stötta och skydda men han gjorde inte det....

När jag var 14 så satt vi i bilen på väg någonstans när min kompis säger att hon är så extremt dålig på matte. Då sa pappa: Du behöver inte oroa dig ingen kan vara sämre på matte än XX (jag). Det är också en sådan händelse som etsat sig fast. Jag var dålig på matte men idag är jag inte det längre....

När jag var 17 började pappa hacka på mig för att jag för tjock. Då började jag banta och fick anorexia, det gick så långt att jag fick läggas in. Några år senare var jag frisk, då började han säga att jag var tjock igen och borde tänka på figuren...hur man kan säga något sånt till sin dotter som just tillfrisknat från svår anorexi förstår jag inte, det övergår mitt förstånd.

Det är såna här händelse som har bidragit till att jag tillslut frågade pappa om han älskar mig för jag har verkligen inte känt av det.

Det går förstås inte att inte ta till sig av ett sådant uttalande, men din far har med allra största sannolikhet en psykisk störning av allvarligare grad som gör att han saknar förmågan till kärlek. Det har absolut ingenting med dig som person att göra. Jag hoppas att du får hjälp att sy ihop de skador han åsamkat dig genom livet.

TS: jag vet inte om det hjälper dig men jag har liknande upplevelser. Har suttit vid samma bord när min mamma sagt till min kusin "bli aldrig som *mitt namn*". När jag som 12-åring kom i puberteten var jag hos släkten i Norrland på sommarlov och när jag kom hem hade jag gått upp nästan 10 kg. Jag var som en speta innan och inte speciellt tjock nu men visst var det skillnad. Det där gick hon ju på om, kommer framför allt ihåg en kväll när hon hade sina vänner över och ropade in mig och sa när jag kom "men titta på henne vad fet hon blivit". Har alltid fått höra att jag är överviktig, har fult hår, fula kläder, är smaklös, ointelligent, inte värd att älskas etc etc etc. Har på grund av detta precis som du drabbats av ätstörningar men inte anorexi utan ibland har jag bantat ner mig till 47 kilo (då genom att inte äta och om jag ätit kräkts) och sen har jag gått upp till som mest 80 då jag hetsätit. Föräldrar som våra sätter djupa spår i våra liv, men det är faktiskt så att vad de tycker om oss och hur de behandlar oss har inget med vårat värde att göra - utan enbart med hur små de själva är som personer. Snälla, bryt med din pappa. Han gör dig bara illa. Det tog mig 37 år att bryta med min mamma och det är det bästa jag gjort. Jag saknar fortfarande EN mamma, min bild av hur jag önskat att det vore - men jag saknar inte min mamma och hur hon fick mig att må. Jag hatar henne inte längre utan blir väldigt sorgsen när jag tänker på henne för hon kan inte vara speciellt lycklig.

Kram!

Tycker du ska skriva ett brev till din pappa. Förklara hur du känner samt förklara att du på grund av hur han behandlar dig inte längre vill ha någon kontakt med honom. Ta upp de här sakerna som är de värsta som exempel och förklara att oavsett om det är ens barn eller ej så behandlar man inte sina medmänniskor så. Sedan hör du inte av dig mer till honom.

Vad säger din mamma om allt det här?

Det du beskriver här är tvättäkta psykisk misshandel. En förälder som gör så mot sitt barn är mycket störd. Du får inte ta det här han sa om att han inte älskar dig eller inte tycker om dig som om det är du som inte är "värd att älska". Det är din pappa som är störd och har svåra känslomässiga problem. Du förstår inte hans beteende därför att det inte går att förstå för en sunt fungerande person (som själv i sin vildaste fantasi aldrig skulle göra så mot sitt eget barn).

Jag har tyvärr liknande erfarenheter, och det jag har lärt mig är att blod förvisso är tjockare än vatten, men kärlek är starkare än blod.

Jag har med gediget arbete lyckats lägga det bakom mig, och har till och med en extremt väl fungernade kärleksrelation. Det var jag inte kapabel till tidigare, utan valde bara destruktiva män, fungerande utåt, men känslomässigt handikappade.

Visst finns det fortfarande skador kvar hos mig, men de är hanterbara tack vare min kärleksfulla man, mina barn och till största delen all tid jag lagt ner på att "få bort" min negativa självbild.

Släpp kontakten med din far, NU. Han kommer ALDRIG att förändras, och som flera skriver, störningen ligger hos honom. Jag är utbildad inom psykiatri och din far lider av en allvarlig personlighetsstörning och kommer inte att förändras eller börja älska någon annan.

Som andra frågat, var är din mamma? Eftersom du inte nämner henne så kan jag tro att inte heller hon varit något jättestöd. Du ska verkligen inte ha någon kontakt med din far, släpp honom!

Leta rätt på hjälp för dig själv och bygg en krets människor omkring dig som älskar dig för den du är.

Man har INGA skyldigheter mot sin familj bara för att de är din biologiska familj. Det är bara kärlek som föder kärlek.

Din pappa har en störning och det påverkar inte ditt värde.