HelenaMax skrev 2010-06-28 10:29:52 följande:
Hej alla,
Tack for fina svar och ideer. Vi bor i utlandet sa har tyvarr varken familj, vardbridag eller nagon orderntlig mamma ledighet ( den var 3 manader)..
Nu ar var lille pojk redan ett ar..
Egentligen ar det inte sa att han ar jobbig i sig, han sover mkt bra i perioder, ater, leker och ar glad och jattemysig.. har dock haft massa tunga forkylningar med feber sedan han borjade dagis vid 9 manader ( tidigare hade vi barnflicka/en van som hjalpte oss)..
Kanner mer att man min och jag stor oss pa varandra.. vi har hamnat i nagonslags kontrollveva, vem har gjort vad/vems tur att ga upp pa morgonen, vem far sova och hur lange? allt som det ena gjort jamfors mot vad den andra gjort nar han/hon hade ett visst ansvar..
Hel knappt har det blivit!
Precis som om vi inte kan unna varandra att fa lite tid for oss sjalva for man maste matcha upp mot varandra. ( typ han lagade mat och hangde tvatten och jag har bara varit ute pa promenad med lillen i en timme) vi liksom vager upp vilket som ar jobbigast och efter det sa bestammer vi vem som skall ta nasta ' jobb' .
Samtdigt gor vi inte pa detta viset sa skulle jag fa ta varenda morgon, nattning, tvatt, tomma diskmaskin osv osv. Skulle jag inte jobba sa visst, fine, det kan jag hantera men jag ar lika trott som min man ar nar vi kommit hem fran jobbet.
Aven om vi har detta planeringsattet sa blir jag ofta sur pa mannen for jag kanner att jag tar mer av de 'jobbiga' bitarna..Helst nar det galler allt som skall grejas med nar man kommit hem fran jobbet och hamtat pa dagis.. Da lyckas pappa garna hitta nagot annat pyssel som inte innebar ta hand om en trott grinig bebis.
Suck.. och i denna vevan har var pojk gatt o blivit jatte mammig, sa han nojer sig inte ofta med pappa, utan kommer krypandes till mig for gos o kel...vilket ju ar jatteharligt men valdigt utmattande for jag far aldrig en lugn stund! Sjalvklart kanns detta jobbigt for min man eftersom han blir otillracklig a nagot vis..
Vad som ar varst, tror jag ar att han inte har nagra vanner att tala med detta om.. Han ar Engelsk och mentaliteten ar lite att man biter ihop och kor pa, man visar inte utat om man ar upprord eller har det jobbigt.. Sa vad som hander ar att han biter ihop, men exploderar da och da..
I slutandan har detta i vilket fall utvecklats till spanningar och gnall mellan oss, som in sin tur gjort att vi knappt ens orkar/har lust att prata om saker o ting som vi brukade.. Drommar, tankar, ideer, skvaller, ja allt mojligt.. Da vi tappat denna narheten har vi aven tappat sexet.. :( jag tander inte pa honom langre eftersom vi oftast ar arga och irriterade/trotta pa varandra.
Vi hade en drom om att fa resa langt bort, men tanken pa att ens ta med var plutt pa en 25 timmars resa kanns oxa fel..
Nu sitter vi liksom fast. Alskar var pojk mer an allt annat, har ingen tid eller lust for varandra, de vanner vi har kvar har inte sjalva barn utan reser, gar pa middagar, fester, tranar flea ggr i veckan, umgas osv osv.. Sen vi fick barn sa blev vi lite uteslutna eftersom man inte passar in i dessa miljoer med en bebis..
Kanske vart fel da vi bestamt att ordentliga rutiner ar viktigt och skall foljas for lillens valmaende.. Men nu ar det vi som inte mar bra istallet.
Skulle hemskt hemskt garna vilja ha en pappas asikt/view pa detta.. Vad ar viktigt for er, hur gor ni i er relation, och hur andrades er livsstil sedan ni fick barn? Skall man planera in EGEN tid ( for ol, sport, resor osv ) eller skall man gora allt tillsammans?
Hur lagger ni upp ansvaret pa uppgifterna i hemmet?
Hej hej!
Nu är jag inte pappa, utan mamma, men delar livet med en pappa som på det stora hela är nöjd med hur vi gjort och vad vi gör. Vårt samliv har väl inte heller varit på topp kan jag säga, och vi får också boka tid för sex, men det hjälper faktiskt.
Hos oss behöver vi inte fundera på vem som gjorde vad sist, utan har ett varannan-dags-system som rullar på med både barn och hushåll. Vi kom gemensamt fram till att vi inte vill att hushållsarbete exklusive matlagning skulle ta mer än 45 minuter/dag. Utifrån det har vi ett rullande schema för vem som är ansvarig för vad. Storstädar en gång i veckan på helgen då vi båda är lediga. Den ena tar sonen på natten vid ett eventuellt uppvak, och den andre tar honom på morgonen med frukost och så. Den ena lämnar på dagis, den andre hämtar. Osv osv.
Att vårt liv är så uppstyrt betyder för vår del att vi dels inte behöver TÄNKA på vem som ska göra vad, vad som är orättvist eller vem som blir tyngst belastat. Vi har själva bestämt att detta var det rättvisaste, vilket också ger utrymme för att man kan be varandra om hjälp, och erbjuda varandra hjälp när man känner att man har det utrymmet. Dels betyder det att vi har kvällarna fria. Medan den ena nattar barn, tar den andre hand om köket efter middagen. Sen lägger vi varsin halvtimma kanske på övriga hushållsuppgifter, som vi är klara med lagom till när sonen somnat in. Så från halv åtta varje kväll har vi "egen tid", och kan ägna oss åt varandra eller oss själva. Det är toppen tycker jag.
det enda som är tråkigt är att vi aldrig har barnvakt, men det är en annan femma.
