Idag sa vi hej då till sonens dagis o det var jättetufft. Har ändå "bara" haft barnen där i 3 år, men stora killen som nu går i skolan har ett handikapp o har haft personlig assistent på dagis. Vi föräldrar är även separerade och personalen har gett oss mycket stöd i pusslande av tider osv. De har alltså varit en stor del av vårt liv. Nån mer som kände sorg när ni sa adjö till dagis?
Min dotter slutar dagis ni på fredag och jag tror att vi bägge kommer känna att det är lite ledsamt, även om lillebror går kvar.
Det är kanonpedagoger som har hjälpt min dotter mycket i hennes blyghet och försiktighet -som har sett henne och pushat på henne i rätt mängd, hon har sina bästa kompisar kvar där, hon har utvecklats enormt mycket under dessa år med mera med mera.
Vi ska säga hejdå på fredag. Min son har gått där i 2,5 år och har nästan alltid älskat att vara där. Jag har jätteångest! Sonen har själv gråtit vid något tillfälle över det och jag kommer säkert ta till lipen om han visar minsta tendens. Han slutar för att vi flyttar så jag inser att det är mycket annat som påverkar oss men det känns ändå sorgligt.
Ja, vi har ju inte fler barn kvar där nu o även om vi haft fler skulle de inte gått på samma ställe pga. vi har flyttat.
Vi säger hej då, delvis, på fredag 
Dottern på 6 år kommer att gå någon vecka i augusti också innan hon börjar förskoleklassen och fritids. Min 4,5-åring kommer ju gå kvar ett år till. MEN ... vi har den enorma turen att dagis och skolan (upp till 3:e klass) finns i samma byggnad De är ju iofs två olika sidor av huset där de har sina resp gårdar på men ändå kommer det kännas konstigt för oss tror jag. Min stora tjej ser fram emot att gå vidare, men vi föräldrar känner oss både förväntansfulla och skräckslagna. VI fasar mest för att hon blivit så "stor" 
När skolan börjar känns det som att det inte finns någon "återvändo" ... även om det aldrig finns det eftersom tiden går ju framåt..!!
Jag kommer sakna dagispersonalen nästa år när min yngsta slutar så jag känner igen dina känslor av sorg även om vi har lite olika erfarenheter och olika situationer. Hoppas din son kommer trivas och känna sig trygg i skolan och att ni som föräldrar får bra konakt med personalen där
Usch...Vi säger hej då på fre och jag VET att jag kommer gråta...För tusan jag lipade ju på sommarfesten
. Vi är såååå nöjda med förskolan och pedagogerna, dom är fantastiska! Sedan är det väl extra känsligt med yngsta barnet, nu har vi inga småbarn utan 2 skolbarn...
Tuva berättade i tidags med gråten i halsen att det var bästa kompisens sista dag och då började jag nästan gråta för då slog det mig att snart är även vi där.
Då kan jag som barnskötare på en förskola meddela er att vi också tycker avskeden är jobbiga!! Ni får iaf följa era fina barn efter tiden på förskolan. Vi får gå där och undra vad det blir av de små, vad det tar sig för i livet och så vidare...
Lycka till för er alla i skolan / på nya förskolan!
Skönt att fler förstår o jag är pedagog själv o har gråtit i efterhand när familjer sagt adjö. Särskilt de där man haft två-tre syskon. Min äldste går redan i skolan där lillebror ska gå, så vi känner lokaler o personal.
Usch ja, dess avsked av 6-åringarna är inte roliga!
Är förskollärare o säger hej då till fem underbara 6-åringar i dagarna 
Det känns i hjärtat!
Man har ju följt dessa barn o deras familjer i flera år, man har skolat in o ut deras storasyskon, sett magarna växa på mammorna, sett dessa 6-åringar som nyfödda, sett dem växa, varit med om glada o ledsamma familjehändelser, stöttat föräldrarna i jobbiga situationer, skrattat o gråtit med dem, i flera fall sett barnets första steg o följt dem i deras utveckling.
O nu är det slut...
Särskilt jobbigt blir det om det är familjens yngsta barn som lämnar oss.
O det blir inte lättare med åren! Det är lika jobbigt varje sommar...
Då är det tur att samhället inte är så stort o att man kan springa på varandra på byn emellanåt 
Tack alla föräldrar för att vi får låna era underbara barn!
jamen GUD ja! vi bytte förskola när vår äldsta var 2 och jag satt och LIPADE innan vi skulle gå dit sista ggn och säga hej då. jag var helt knäckt. en klok pedagog där sa att det är ju mest vi vuxna som binder oss, för barnen är det inte samma sak och jag försökte tänka på det men var ändå helt darrig när vi tog farväl (dottern fattade ju såklart inget). jag tror det har så mkt att göra med nostalgi hos en själv etc.
kan inte ens FÖRESTÄLLA mig den dagen vår äldsta ska sluta på fsk... "tur" att man har två till kvar 
...