På kliniken där vi startade vår utredning (gynekologerna i Gamla stan) var det verkligen så. Gynekologen vände sig främst till mig, och glömde ringa min man om proverna (trots att de första proverna visade att nåt var fel) osv. Det kändes inte bra för någon av oss, så vi bytte klinik till Andrologmottagningen på Sophiahemmet. Där får min man (och jag) jättebra bemötande. Kanske för att de är experter på manlig fertilitet?
Förresten, visst är det jag som genomgår de flesta undersökningar och behandlingarna. Men de är ju rent kliniska, medicinska. Mannen tvingas däremot lämna spermaprov i tid och otid, hemma eller på obehagliga behandlingsrum med galonsäten och äckliga porrtidningar (min mans beskrivning av provtagningstoaletterna på KS). De första gångerna tyckte han att det var fruktansvärt obehagligt, nu börjar han vänja sig och skakar det lättare av sig. Men jag tycker att man lätt glömmer bort att för män hör fertilitetsutredning och behandling ihop med sexualitet på ett annat sätt än för kvinnan. Och det är nog inte helt lätt. Själv skulle jag aldrig klara av att onanera (ursäkta, men ni fattar vad jag menar) på en sjukhustoalett. Vi hanterar det här genom att hålla isär fertilitetsbehandlingarna och vårt kärleksliv så mycket som möjligt, för att inte vårt sexliv också ska kännas sterilt och kliniskt och osexigt - särskilt för min man som måste "prestera". Jag tycker att sjukvården generellt har väldigt lite förståelse för det här, och beter sig som att det är det naturligaste i världen för en man att få utlösning i en platsburk på en offentlig toalett. Men som sagt, på Andrologen på Sophiahemmet är de jättebra.