Förlorade vårt barn i åttonde månaden.

Hej vet hur de känns att få gå igenom de du har varit med om. Jag miste mitt barn i 7 månaden å de var de värsta jag har varit med om. De tar tid att rädslan ska försvinna.  Beklagar verkligen..

Hej!
Beklagar sorgen så otroligt mycket,har varit med om samma sak.
Förlorade min son i jan,han dog i min mage i v 38,fick inga svar på varför han dog.
Finns inga ord för hur ledsen jag är för eran skull!
Ingen ska nånsin behöva begrava sitt barn...

Om du vill prata eller har några frågor så får du gärna inboxa mig...
Massor av styrkekramar

Jag beklagar verkligen det du varit/är med om. Jag är själv gravid och är så rädd för att förlora barnet.

Min mamma förlorade sitt första barn i åttonde månaden. En liten pojke. Ett år senare föddes jag och hon har också ytterligare två barn. Alla de andra graviditeterna har gått bra och vi är alla friska. Jag förstår din rädsla men prata med läkarna och hör vad de säger, jag tror nog att de kan lugna dig. Det som hände dig händer ibland, men det finns inget som säger att inte nästa graviditet går bättre.

Hej.
Jag har själv alldeles nyss förlorat mitt barn i vecka 39. Den 14 maj kom chockbeskedet att vår lilla Leon var död. Efter många kontroller hos barnmorska och på förlossningen så dog han ändå. Jag hade högt blodtryck och början till havandeskapsförgiftning men dom ansåg inte att det var någon fara men nu har det visat sig efter obduktionen att han antagligen dog av det. Jag hade infarkter i moderkakan och den var mindre än normalt. Jag har svårt att acceptera det som hänt pga av att jag sökt hjälp ett flertal gånger och har velat bli igångsatt, och att jag hade samma symtom vid min tidigare graviditet som slutade med att jag fick min son Noel. Hade Leon fått komma ut några dagar tidigare hade han levt idag.

Det har snart gått två månader och dagarna går men tiden står stilla. Det känns som att det inte har hänt och som att jag fortfarande väntar på att någon ska komma och säga att det inte är sant. Jag förstår att du är i chock fortfarande för det är jag. Allt med begravningen och sånt kändes som en film som att man inte förstår vad man egentligen är med om. Jag har fortfarande inte förstått vad jag varit med om.

Rädslan inför en ny graviditet känner jag också igen samtidigt som om det är det enda som skulle ge en gnutta lindring i allt det onda.

Jag kan bara ge dig en kram och hoppas på att du också tar dig igenom allt dag för dag.

Noel och Leons Mamma.

Vi förlorade vår dotter i v28...det enda de hitta var proppar i navelsträngen så det var mest troligen det gumman dog av.

Rädslan för att förlora ett till barn finns fortfarande kvar trotts att det gått 3 år snart, men vår längtan efter ett levande barn är så stark så vi försöker få syskon..

Vill du prata mer privat kan du inboxa

Sänder över massor med kramar

Förlorade våran lilla tjej(imagen) i v 34 i juli för 1 år sedan. Vi fick också berättat att de hitttat e-colibakterier.. (hjälpte väl inte direkt)
Tänker fortfarande på hur det skulle vara med henne HÄR. 
När detta hände ville jag knappt visa mig bland folk... Jag var ju ensam, varken mage eller vagn med bebis i.. och tystnaden från folk man träffar som inte vet vad dom ska säga var bland det jobbigaste.

Men man är starkare en man tror precis som du skriver. Du kommer gråta, vara arg på allt o alla och det kommer nog alldrig ta slut bara vara längre mellan gångerna.

Blev gravid rätt fort efter och fick missfall i v13.. Är gravid igen nu och hoppas med hela mitt hjärta att detta ska gå bra...

Förstår att du är orolig. Har du varit och pratat med någon om det du varit med om??

Massor med kramar till dig!!!

Belagar verkligen, vi miste vår dotter för ca tre veckor sedan, i v 25. Imorgon får vi träffa läkare får se om vi får något svar om varför??

Vi förlorade vår lille kille i januari i år, man har inte hittat någon förklaring utan det kallas plötslig spädbarns död i magen. Jag hade kommit 12 dagar över tiden, gick och väntade på att förlossning skulle komma igång. Istället märkte jag att han slutade röra på sig sent på eftermiddagen och när vi åkte in på kvällen hade han dött.

Är fortfarande arg för att de inte kollar att allt är bra om man går över tiden. De trodde att han varit stressad innan han dog men de vet inte hur länge.

Sorgen och ilskan blir nog lättare med tiden men det jag saknar mest är att folk inte frågar mer om våran pojke. Han är ju vår lille kille även om vi inte fick ta hem honom.

Prata eller skriv om ditt barn och dina känslor så känns det kanske lite lättare för varje gång

Många kramar till dig, jag hoppas att du kommer känna dig lite bättre framöver

herregud stackars alla er fattar inte vad jag skulle göra om detta hände mig!!!!

man får ta en minut i taget en timma i taget en dag i taget så kanske man kommer till försonning med det som har hänt,

har haft sjukt barn i magen o n är hon kom i v 32 vi visste inte om hon skulle överleva eller ha massiva skador men hon är 1 år i dagvarit en hel del sjuk men frisk änså vet inte vad jag skulle gjort om något hänt!!! usch

hoppas det en dag känns bättre, kram

sänder många kramar till dig!! vi förlorade en liten pojke i v 36 pha proppar i moderkakan, vi har en dotter sen innan som kom ut i v 31 då de inte kunde stoppa värkarna med akut snitt pga felläge. då jag fick veta detta med pojken var jag på vanlig mottagning och fick ringa mina föräldrar som körde mig till sjukhuset för att bekräfta det hela,mannen mötte upp och det var overkligt. Tankarna maler och man hoppas att de har fel,jag kände rörelser i magen, men det var antagligen livmodern som drog ihop sig och flyttade runt fostret...  de tog prover,jag fick en tablett och skikades hem över natten för att sättas igång dagen efter. Men eftersom jag var snittad tidigare så blev medlet de la på livmodertappen för starkt,så livmodern brast och allt rann ut i magen, så det blev akut snitt igen och det var nära att jag strök med. Men det var en lättnad att få ut barnet med snitt då jag tyckte det var oerhört jobbigt att ligga och krysta. De sa att pojken var tilltygad,så vi valde att vänta och se honom när jag kommit upp till avdelningen,och vi hade svårt att ta till oss barnet, och eftersom huden saknades på vissa ställen eftersom han legat död i magen några dgr så gjorde det nog sitt, ingen av oss höll honom,vi klarade inte det....  men vi såg honom,fick bilder,fotavtryck och hårtofs av personalen. Väl hemma fick man ta tag i flickan som skulle blivit storasyster och försöka berätta...det var tufft. Lillebror kommer snart hem trodde hon till och från ett bra tag.
Det tråkiga var att alla vänner höll sig borta.... jag ville gärna prata med ngn om det,ventilera...men alla var tysta om man träffades. Vi ville gärna ha ett barn till,men fick sagt att vänta minst 6 mån så både alla ärren skulle läka... nästan exakt 6mån efteråt blev jag gravid,men det var hemskt jobbigt att berätta för omgivningen att man var gravid....man väntade tills det nästan syntes. En kompis reagerade med att säga: vågar ni verkligen försöka igen.....    Läkarna hade hård koll på mig, mkt besök hos specialister eftersom livmoderns ärr kunde spricka om jag fick värkar...men i v 26-27 kom det u en blodklump och jagtrodde det var kört,ilfart med ambulans till sjukhuset,dropp....vidare med ambulans t Linköping där de kan mer om tidiga födslar och blev sängliggandes i 2 veckor ... de stoppade att barnet redan vill eut och jag fick åka hem och vara sängliggandes hemma de sista veckorna....  fick en tid att snittas,och efter tjat tidigarelade de datumet med en hel vecka för jag var så rädd att gå tiden ut somde helst vill... så 3 veckor innan BF skulle jag snittas, och dagen innan packade jag och väntade hem mannen så vi kunde ta det lugnt och äta och mysa såhär dagen innan och dottern skulle sova hos farmro och farfar... då gick vattnet,och mannens telefon tutade det upptaget i....det blev att ringa svärföräldrarna och be dom komma till dottern och sen till BB som bad mig komma in direkt,manne kom som tur var hem snabbt,och ilfärd till sjukhuset 7 mil bort....och det som inte fick hända skedde, värkarna kom i bilen.... och väl på sjukhuset kunde de inte stoppa dom,så det blev akut snitt dagen innan jag skulle ha snittats....  allt gick jättebra,och det blev en flicka! var rädd hur man skulle reagera om det blev en pojke,om man skulle jämföra med den man förlorade...därf hade jag kollat under grav vilket kön det  var så man psykiskt var beredd. Detta var min sista graviditet, en ny skulle kunna göra mig sängliggandes och risk att livmoder spricker igen är stor vid värkarbete...  men jag är nöjd med mina fina barn,så fler barn  blir det inte. Men till er som förlorat barn och ska försöka igen, det är ok att vara rädd,det är naturligt, men se till att bearbeta rädslan under graviditeten....   jag vr dum nog att läsa för mkt på nätet om detta,tankarna malde att tänkto mvi förlorar detta barnet också,vad gör man då,hur ska man klara det.... men det är väldigt ovanligt som tur är...man måste tänka positivt.