30+ som väntar första barnet i början av 2011

Smyger mig in lite försiktigt......

Det här är min åttonde graviditet på lite drygt fem år... Ingen av dem har resulterat i några barn, än så länge.

Nu är jag alltså gravid igen och jag är i v12. Jag har svårt att andas ut helt med tanke på vår historik, men jag känner mig väldigt gravid och magen har börjat visa sig lite...
Har hittills varit på tre VUL, ett för att konstatera graviditet och de andra två för att se att det utvecklas som det ska i magen - det har sett bra ut! På tisdag är det dags för läkarbesök igen och jag börjar bli riktigt nervös.... Jag hoppas innerligt att det går vägen den här gången!

Mådde illa i flera veckor, från morgon till kväll. Urk! Började ta Postafen, och visst hjälpte det mot illamåendet men det gick inte att jobba - kände mig ju helt borta... Nu är det koncentrerat till morgnarna, tack och lov - räcker bra det. Jag längtar sååå mycket tills det går över helt (och bara därför är jag väl en sån som mår illa tills BF)!   

Jag håller tummarna för att jag blir kvar i den här tråden framöver!

Tack snälla ni! 

Jag har gått längre nu än tidigare grav.... Den sista stannade i v10 (i december). Men förut har jag nästan känt på dagen när det avstannat, alla symtom har varit puts väck, visst, de avtar ju mer och mer ju längre man går - men jag har vaknat på morgonen och känt att allt känts annorlunda. Så nu känns det lite bättre eftersom jag verkligen känner mig jättegravid på alla sätt och vis.

Så eftersom jag går på specmödra så har jag inte skrivit in mig på MVC ännu, tänkte vänta tills vi vet hur det står till där inne. Vi kommer även att göra FVP pga stor risk för genetiska defekter. Men efter det, med hopp om att vi tar oss så långt, så kommer vi att skriva in oss! Har gått igenom några inskrivningar så det känns inte som att vi missar så mkt så här i början ändå.... Så mycket nytt har nog inte hunnit hända, kan jag tänka mig.

Tänkte bara kika in en supersnabbis (är hem och rastar hunden, har släktträff) och informera att UL idag gick suuuuperbra! Ärtan var precis så stor som den skulle vara och låg där och sprattlade och sträckte på sig massor! Det var knappt så läkaren fick någon bra bild... ;)

Nu känns det iaf lite lättare då dettta är rekord för oss - har aldrig gått så här långt tidigare!

Nu: iväg till släkten igen!

Oj så jag känner igen det där med att illamåendet sätter stopp för mycket... När karln ser att jag mår illa vill han ju så gärna komma och stryka mig på ryggen eller vara omtänksam, och jag bara motar bort honom eftersom det blir värre när någon tar i mig då det är som värst. Huuuua! Nä, nog är det rätt skönt att det faktiskt börjat att ge med sig lite, nu mår jag bara illa om det går för lång tid mellan måltiderna. Känns lite lyxigt eftersom jag tidigare mådde tokilla under dygnets alla vakna timmar.... Fick heller aldrig kräkas så det lättade ju aldrig. *urk*