Hon stjäl min semester!!

Jodå, jag har varit i den sitsen också. Har flyttat semestrar, planerat om med min släkt, fixat och trixat... allt för att "någon annan" bestämt sig för att ändra och planera om.

Och visst är det min mans fel... (men jag är inte mer än människa och blir sur på "någon annan" också...)

Så efter förra årets semester, då jag lackade ur totalt, så bestämde jag att jag talar om när jag har tagit semester. Sen får min man välja om han firar semester med mig eller inte och det är inte mitt problem hur han ser till att få det gjort.
Vips så gick det tydligen jättebra att planera lite mer i förtid och dessutom hålla fast vid det. Märkligt hur smidigt sånt går efter man har satt ner foten, när det tydligen inte går att göra det innan...

Men det är ju inte barnet som ts måste anpassa sig efter, utan mamman och hur hon vill planera SIN semester... Jag tror inte en 14-åring bryr sig ett skit som exakt vilken/vilka veckor han/hon är hos respektive förälder. Bara att det är sommarlov och man får hänga med båda föräldrarna...
Det är ju inte det faktum att att 14-åringen ska vara där som ts hänger upp sig på, det är det att hon inte är tillfrågad alls. Det handlar ju om hennes semester också...?

Oj... du har verkligen inte förstått vad jag skrev... Var skriver jag att det bara är semester om inte sonen är med?

Japp...

och jag undrar igen, var får du det här ifrån?

"Så om hennes mans son följer med så blir det ingen semester? Om pojken följer med till Kreta eller Gotland så blir det ingen semester? Jag blir ledsen av att tänka på barn som inte känner sig välkomna hemma hos sina föräldrar "

Varken jag eller ts har sagt nåt om det... bara att man borde bli tillfrågad och få vara med och besluta om semesterplaner.

Men vad är det som får dig att tolka det som att hon inte tycker det är semester när bonussonen är där? Jag ser nämligen bara "gnäll" över att hon blivit överkörd gällande semesterplaneringen.
(befogat gnäll också...)

Fast jag ser inte det som så konstigt ändå...
Vi kan inte åka till min mamma och bor där om min mans barn är hos oss, för vi får inte plats där helt enkelt. Och vi hade aldrig åkt till Astrid Lindgrens värld om de var hos oss (de är tonåringar och hade dööööööött av uttråkning om vi släpat dit dom, det hade varit lika stor plåga för dom som för oss...)
Eller så kanske vi har skaffat barnvakt till vår gemensamma och har hångel-planerat en weekend på hotell...
Finns många exempel där våra planer inte bara går att inkludera fler barn..
Har ingenting med att vi inte vill ha dom att göra... bara att det är planerat för något annat.

Det är nog inte själva problemlösningen som är det största problemet, det går ju att ställa in resan också vilket vi har fått göra ett par tillfällen.Men själva skapandet av problemet tycker jag är onödigt.

I en "kärnfamilj" skulle det väl aldrig falla pappan eller mamman in att själv planera eller planera om semestern utan att kolla med sin partner först...? Hade du fnissat av förtjusning och bara sett möjligheter med problemlösning, om din man plötsligt beslutat sig för en fotbollssemester på egen hand nästa vecka så du får se till att anpassa dig?

Jag trodde faktiskt du skulle förstå att det var ett exempel jag gav, för att du skulle förstå att det inte är särskilt kul med partner som förändrar din semester hipphapp utan att du får vara med och besluta. Hade DU gillat om din man gjorde nåt sånt? Eller bestämde att dina barns kusiner skulle hänga med till Legoland... utan att nämna nåt för dig? (igen... det är ett exempel så häng inte upp dig på om dina barn har kusiner eller inte). Eller att han beslutar sig för att bjuda med sin ensamma mamma på er romantiska weekend när ni lyckats fixa barnvakt.

I ditt första inlägg skriver du också
"Sedan ingår väl hela familjens barn i sommarsemestern. Ja väljer man att leva med bonusbarn så får man lära sig att acceptera det."
Det är ju inte det att ts (eller jag) inte accepterar bonusbarnen, det är det faktum att man plötsligt inte räknas som vuxen med rätt att vara med om beslut, utan det är bara att hänga på och se glad ut.

*tänkteintepådet*

Vi pratar om varandra hela vägen här. Du pratade om att ts skulle bli lämnad ensam, jag tog det som en fortsättning på mitt exempel "din man sticker på fotbollsresa på egen hand". Ja ja

Är nog lika bra vi lägger ner, det kanske är värmen som ställer till det?
Vi får vara överrens om att vi läser ts på olika sätt. Jag ser verkligen inte det hemska du ger uttryck för när du skriver om att bonusbarnet inte skulle känna sig välkommet och att ts inte accepterar barnet. Jag ser bara en sambo som blivit irriterad för att hennes sambo planerat semestern utan henne. Det hade gjort mig förbannad vare det var bonusbarn inblandade eller inte.
Ha det bra!

Japp japp... känner igen det där.
Vi har att välja mellan att:
1. Åker med tonåringen som är arg, sur och otrevlig. Vi lider, vår omgivning lider, vi blir stressade, yngre syskon måste stressa igenom roligheten för storasyster är sur.
2. Åka utan tonåringen = hon gör det som han vill (sitter vi datorn)

Sen har vi en äldre tonåring (17 år och kille) som har tagit sig igenom den fasen och numer kan umgås med oss på ett trevligt sätt. Vi ser fram emot att tonårstjejen kommer genom fasen också...
(sen är det dags för vår gemensamma son om en sisådär 10 år... pust...)
Klart man väljer det minst smärtsamma för alla!

Jag måste ju svara ja på det... annars bryter jag ihop...