Varför krävs en utredning vid adoption när idioter kan skaffa barn?

För att det är svårare att reglera att folk använder skydd när de sätter på varandra.
Det ligger en massa juridik bakom att få ett barn att bli adopterat, då är det ju minst kostsamt för alla parter att man ser till att barnet hamnar hos en familj som är lämplig

Vi KAN inte reglera hur folk knullar. Och då blir det ibland barn även där det inte "borde" bli det.

Par som behöver hjälp med att få barn / adoptera etc, KAN vi reglera / kolla upp. Simple as that.

Det som händer med biologiska barn som far illa, är istället att olika insatser görs i efterhand. I första hand stödinsatser till familjen, i sista hand fosterhemsplacering eller dyl.

Tyvärr fungerar ovanstående inte alltis som det ska. Därför kan det kanske "kännas" som att vissa barn får fortsätta fara illa, medan adoptivföräldrar synas i sömmarna. Men det är inte så det är tänkt.

Och hur ska det gå till då? Psyktest vid inskrivningen? De som inte klarar det skickas hem med en inbokad tid för abort?

Jag antar att ni båda har rätt men i verkligheten så känns det så orättvist! 
Vad ger vi dessa barn för förutsättningar för en bra framtid? Det finns människor som inte kan få barn som måste genomlida en hel del massa innan om de nu någonsin får sitt barn sen har vi en del som inte tar hand om de barn de fått.  

Ja, ibland känns det som om något sådant borde regleras även om det inte går att genomföra.

Livet är orättvist... as simple as that!
För dem flesta går det ju bra ändå

Håller med om att det är djupt orättvist, även om jag inte ser hur det rent praktiskt skulle gå till att införa "barnkörkort".

Men adoptionsutredningarna är _omfattande_ och folk kan bli nekade av skäl som socialen aldrig skulle kunna använda för att omhänderta ett biologiskt barn.Ibland kan jag kanske snarare känna att socialen borde vara tuffare mot familjer som inte fixar föräldraskapet - mindre krav på föräldrarnas godtycke för utredningar och olika insatser, mer aktiva stödinsatser både åt de som samarbetar och de som inte gör det, krav på att delta i föräldrautbildningar om man redan är i kontakt med soc och de misstänker att man kommer ha svårt att klara föräldraskapet, mer omhändertagande (fast kanske av mamman _med_ barnet istället för bara barnet), tydligare kontroll av omyndiga föräldrar (vid adoption måste man ju ha fyllt hela 25 - känns väldigt skumt då att 15-åringar får skaffa barn utan social övervakning), myndig förmyndare till barn som föds av 17-åringar och yngre, mer krav på att föräldrar tar emot psykologisk/medicinsk hjälp osv.

Jag kan också önska att samhället kunde få ställa högre krav på alla föräldrar. Att skolor kunde kräva att föräldrar deltog på informationsmöten och kom på utvecklingssamtal, att årliga hälsokontroller av barn var obligatoriska, att föräldrar till barn som missköter sig i skolan kunde "kallas" dit att själva ta hand om sitt barns dåliga uppförande (och att det var naturligt och nåt som arbetsgivare förstod och var tvugna att ge ledigt för), att man kunde döma omyndiga barn till "utegångsförbud" efter en viss tid på kvällen då föräldrarna hade ansvar att hålla sin unge hemma osv. Kanske skulle sådana insatser kräva en något annorlunda utformad föräldraförsäkring (att det gick att ta ut dagar tills barnet fyllde 18) och att man fick typ VAB för att sitta med sin stökpelle i skolan.

 

Gräslig tanke. Fast å andra sidan - sett ur samma perspektiv som de som vill adoptera så är det inte lika gräsligt. De kan ju bli nekade att adopera pga psykologiska orsaker och får åka hem med traumat att aldrig få barn öht. Den som tvångsaborteras kan ju få barn senare i livet.

Nu är jag inte för tvångsaborter. Men som etisk diskussion är det intressant. Vad är värst - en tvångsabort eller beskedet att man aldrig, någonsin kommer att få barn, att till och med adpotionsmöjligheten är borta? Smärtan och blodet vid en abort ska man bara klara om man är vuxen nog att vara förälder. (Och många adoptionsaspiranter har ju plågats fysiskt med IVF:er, misslyckade graviditeter osv. i åratal). DET är ju inte det jobbiga, det jobbigaste med en abort är det psykiska. Och det utsätter man ju adoptionsaspiranter för när man nekar, dessutom x 1000 eftersom deras besked inte blir "du får inte barn NU" utan "du kommer ALDRIG att få barn"

Å andra sidan är det bra att man kontrollerar adoptivföräldrar och ofta är det ju givarländerna som ställer väldigt höga krav, högre än Sverige. Men ändå, som _etisk diskussioner_ kan det vara spännande -  varför ställs det helt andra krav på adpotivföräldrar än på biologiska föräldrar? Ska det vara så eller är det obegripligt? Vilka skillnader är rimliga ochvilka är det inte? Är det bra för barnen som adopteras att det ställs höga krav? Är det bra för de biologiska barnen att det inte ställs krav? Är det bra för föräldrar som brister att få vara ifred eller är det bättre med tvångsinsatser? Även om man inte tvångsaborterar (tack och lov) så kan man ju omhänderta, tvångsadoptera bort osv.

Orkar inte svara på allt.

Ja, jag tror att det är otroligt viktigt för dem barn som adopteras bort, att dte ställs höga krav. Annars hade ju vem som helst kunnat adoptera ett främmande barn och ha till gud-vet-vad.
Jag tror också att det är viktigt eftersom nästan alla adopterade barn kommer med bagage av något slag och det är inte så lätt att hantera alltid.

Lika bra tror jag att det är av allra högsta grad viktigt att vi inte reglerar barnafödande och föräldrarskap. För hur vet man vem som är en bra föräldrer. En person som är pedofil är ju oftast en person som alla tycker om, lika väl som att den som ingen trodde kunde bli föräldrer, är en bra förälder.

Däremot kan jag hålla med om att det är stora brister i hur man tar hand om barn som far illa. Det är lite moment 22 för hur man än gör, finns det risk för att barn faller illa.

Att man skall klara en abort om man är vuxen?
Det är ju ingen sund tanke heller. Människor har en tendens till att tänka "det händer inte mig", att tvinga en flicka som glömt använda kondom, till en abort, det är grymt och elakt. Inget samhälle som jag vill leva i.
Om staten eller myndigheterna skulle börja bestämma vilka som skulle få barn och vilka som inte skulle få det... ja, då tror jag att vi går en väldigt otäck framtid till mötes.

Fast bestämma är ju precis vad man gör när man reglerar adoptioner väldigt hårt. Tycker att du säger emot dig själv ordentligt - adoptivföräldrar ska man nogsamt kontrollera så att de inte använder ett barn till "gud vet vad". Men när det gäller biologiska föräldrar kan man alltså inte avgöra vid en kontroll vem som är bra och inte? Vad tror du skiljer adpotivföräldrar från människor som är förunnade den stora gåvan att kunna få biologiska barn, mer än just fertiliteten? Om vem som helst ska få chansen att vara förälder till ett biologiskt barn, hur kan då adotivföräldrar granskas _så hårt_ om man utgår från att infertila människor är lika fina och vill lika väl som fertila? Jag håller med om att adopterades föräldar bör vara "extra bra" för att kunna möta ett adopterat barns bagage, men HUR stor skillnaden ska vara mellan en "godtagbar biologisk förälder" och en "godtagbar adoptivförälder" är en intressant fråga att diskutera.

Jag har inte sagt att man "ska" klara en abort om man är vuxen - bara att det rent fysiska vid en abort inte är så gräsligt vidrigt jobbigt jämfört med annan smärta som folk råkar ut för under ett normalt liv. Jobbigt absolut, ont javisst. Men man klarar det. Att slippa det fysiskt onda vid en abort kan inte för mig försvara att skaffa barn man inte klarar av, i synnerhet inte som en förlossning gör mer ont. Det fysiska vid en abort är inte värre än beskedet "du kommer att förbli barnlös resten av ditt liv". Därför är det intressant att diskutera det _mentala onda_ vid en abort och jämföra med det onda att inte klara en adpotionsutredning.

Är fertilas mentala smärta viktigare att ta på allvar än infertilas?