Jag är väldigt rädd för att dö. Nyligen så kom jag på en teori om att anledningen till att jag tror att det kan finnas spöken/andar, eller vad man nu kan kalla det, är för att jag så gärna vill att det ska finnas ett liv efter detta. För lugna mig själv på nåt sätt.
Hur är det för dig?
Jag är inte rädd för döden, däremot är jag rädd för att dö i förtid.. jag vill vara gammal, rynkig och tandlös när jag dör.. =) Att dö i förtid av sjukdom/olycka känns inte som någon hit men det är inget jag riktigt fruktar utan händer det så händer det.. Och jag tror på andar & spöken
Jag tror på andar men är rädd för döden. Jag tror att det handlar om rädsla för det okända helt enkelt. För ingen levande vet ju vad som egentligen händer när man dör......
Jag är skiträdd för döden!!!!
Det har hänt att jag fått panik attacker och svårigheter att andas! Så rädd är jag.
Men jag älskar kyrkogårdar och andelivet, förstå mig rätt. Det finns en respekt över det som är okänt.
Himmelriket, måste vara en vacker plats att komma till. Det är vad jag hoppas på! Om inte skulle jag bli oehört besviken att bara dö, ruttna, vara ensam i min kista eller ligga i en urna och frysa.
Det får inte sluta där.
Jag är rädd för att dö och lämna mina barn ensamma utan sin mamma. Lämna min mamma utan sin förstfödda dotter. Lämna min sambo utan mig. Ja ni fattar. Då vill jag vara ett spöke och följa mina barn under deras liv,och spöka och skrämma dem som gör mina barn illa.
Jag är inte rädd för att dö, däremot vill jag inte dö på grund av att jag vill fortsätta att leva och att min död (förhoppningsvis :P) skulle påverka andra negativt.
Jag tror inte på spöken, andar eller gudar.
Inte rädd för att dö själv ( utom möjligen att jag då lämnar min älskade man och son). Däremot är jag rädd att dem dör och lämnar mig utan dem! Men jag tror definitivt inte på spöken, andar eller liv efter detta. Vad är meningen liksom? Jag har fullt upp här och nu och har inte blivit överbevisad om att jag missar något.
Tänker sällan eller aldrig på döden, och är inte direkt rädd för den, men samtidigt är det inget jag ser fram emot 
Däremot funderar jag ibland på hur länge jag ska få leva. På min mors sida har de blivit gamla, så de generna hoppas jag finns även i mig.
Och nej, jag tror inte på spöken, andrar, horoskop, tarot, jultomten, intelligent design, besökande rymdisar eller Bigfoot. Däremot har jag gjort det, i alla fall trott på en del av det nämnda, men det är många, många år sedan nu.
Självklart ska man få tro på vad man vill, men jag tycker mig se att många allt oftare får för sig att deras tro är vetenskaplig på något sätt. Tjugo procent av unga, svenska kvinnor trodde i en nyligen gjord undersökning att astrologi var en vetenskap. Då är det inte längre en fråga om tro, då är det okunskap.
jag röstade att jag är rädd för döden, fastän jag inte är det i den bemärkelsen jag tror du menar, utan i den bemärkelsen att jag är rädd att dö i förtid och dö ifrån min sambo och mitt kommande barn. Tror på andar och sånt eftersom jag bodde i ett gammalt hus innan jag flyttade hemifrån och då kunde det liksom hända konstiga saker som inte kunde förklaras på annat sätt.
Det som sker, sker. Meningslöst att bekymra sig om det.