Hur ska jag hantera utbrotten?

Jag börjar med att säga att jag VERKLIGEN inte är en expert utan kommer bara med reflektioner på det du skrivit.

För det första är det här ett fullständigt normalt beteende vad jag förstått på alla mina vänner. Det handlar om trots och frigörelse för att testa gränser och föräldrarnas kärlek. 

Jag tolkar det som att när du säger till hemma, blir det bra. Du skriver att han förstår att du menar allvar, kramas och ber om ursäkt. Men ute funkar det inte alls, eller? 

Vad händer ute? Vad går han igång på? Tjatar om godis och glass? Eller bara VILL INTE det som du vill? Och vad gör du i de situationerna?

Det som är viktigast i alla lägen är att bekräfta barnets känsla. "Glass låter som en utmärkt idé, det ska vi äta som efterrätt när vi kommer hem!" eller "Jag tycker också att godis är gott men det får vi på lördag". Funkar inte dina resonemang och du får en skrikande filur, får du helt enkelt bära iväg med honom. Resonera och tjata inte, då skriker han ännu mer. Förklara din ståndpunkt, han förstår. Behöver du exempelvis bära ut honom från affären, förstår han att du menar allvar. 

Kan det här vara till hjälp för dig? Eller har jag missförstått helt och hållet?  

Jag tror oxå att detta handlar om att testa vart gränsen går och det gäller som förälder att välja sina "fajter", men det gäller att inte vekna när man har tagit fajten utan då verkligen få sin vilja igenom.

Tycker inte det låter så farligt alls ts måste jag säga. Har en tösabit som haft stark vilja sen tidig ålder och hennes utbrott tar mycket längre tid än så innan de är över.  Det går inte ens att resonera med henne.
Jag tycker att du verkar kunna hantera det hela bra. Att det händer ute bland folk är som det, alla med barn vet vad du går igenom.

Har åxå en son på 2,8 år och han testar verkligen, nu senast spottade han mig i håret och jag talade om för honom lugnt o sansat att så gör man inte...då ställer han sig och kissar på sig (vet inte om det var en olyckshändelse eller ren trots)...går in och tvättar av honom och då står han o flinar åt mig och jag frågar om han tycker att detta är roligt och han nickar, sätter på honom en blöja och stänger in honom på sitt rum och förklarar än en gång att man spottar inte på folk.

Nu till frågan, jag vet inte längre vad jag ska göra....försöker prata med honom lugnt o sansat, känns inte som om det hjälps...ibland tryter tålamodet och jag skriker åt honom och ibland stänger jag in honom på sitt rum.

Jag blir tokig snart....han är så go o härlig ( när han inte trotsar ) och jag älskar honom över allt annat, men jag vet inte vad jag ska göra för att han ska förstå att han gör fel ibland.

Känner igen situationerna som beskrivs, har haft en superjobbig eftermiddag då det inte krävts mkt för att utlösa diverse utbrott. Är gravid i 8e månaden och man är lite sliten ju och tålamodet tryter. till sist idag när hon hade gnällt hela vägen hem i bilen (resan tog en kvart) efter nappen som hon bara får ha när hon ska sova så började jag gråta själv. Då blev hon väldigt ställd och började trösta å klappa mig och sa " mamma inte lessen". Då kände jag mig så himla opedagogisk och kass som  mamma så det blev ju nästan bara ännu värre (min gråt alltså).
Usch, nu ligger hon och sover och jag har superdåligt samvete...
Hon är 2,5 år och jag fasar för hur det kommer att bli när hon blir storasyster - ingen rolig känsla...

Sen när hon är glad igen har jag själv svårt för att skifta humör bara sådär, jag var ju arg nyss. Det tar liksom emot lite att bara lattja med 5 minuter senare när man precis varit superfrustrerad, hur gör ni för att orka med?

Bekräfta hans känslor/vilja genom att säga "jag märker att du inte vill", "jag förstår att du skulle vilja ha glass nu" och sedan kan du förklara varför det inte passar just nu eller varför ni ändå måste göra det han inte vill.

Jag vill bara säga att det är såååå himla skönt att höra att vi e fler som brottas med trotsiga barn! Har en tjej på 2år och 8 mån och en nyfödd pojke som blir 2 veckor imorgon och storasyster är inte alls elak mot lillebror, lite oförsiktig, men inte dum. Men hon är HEMSK mot oss! Hon har alltid varit väldigt viljestark, AKTIV och bestämd och vi har tampats med hennes humör länge. Vi förstår ju såklart att hon reagerar extra på att nu ha fått en bror och det måste hon få göra men ibland är det svårt att hantera!
Klart man inte känner sig så pedagogisk när man tillslut skriker på sitt barn och skäller hela tiden, men samtidigt kan man inte ha alldeles för höga krav på sig själv heller... Ibland tar tålamodet slut...

känner igen mig. Min son som blev 2 år i maj, han skriker, slår mig och pappan...Vi säger nej men han lyssnar inte. Till slut får man höja rösten bra, ibland bryr han sig då oftast inte. Jag och pappan bråkar aldrig, skriker aldrig till varandra så jag har svårt att tro att det kommer från oss så att säga. Han är en väldigt nyfiken och go liten kille annars. Men ibland vet jag inte vad man ska göra. Har försökt bekräfta honom med " jag vill inte!! - vad är det du inte vill?kan du berätta för mamma" " neeeej, arg! - jag ser att du är arg, varför då?" men tycker inte det fungerar heller.