Hur ska jag hantera utbrotten?
Jag börjar med att säga att jag VERKLIGEN inte är en expert utan kommer bara med reflektioner på det du skrivit.
För det första är det här ett fullständigt normalt beteende vad jag förstått på alla mina vänner. Det handlar om trots och frigörelse för att testa gränser och föräldrarnas kärlek.
Jag tolkar det som att när du säger till hemma, blir det bra. Du skriver att han förstår att du menar allvar, kramas och ber om ursäkt. Men ute funkar det inte alls, eller?
Vad händer ute? Vad går han igång på? Tjatar om godis och glass? Eller bara VILL INTE det som du vill? Och vad gör du i de situationerna?
Det som är viktigast i alla lägen är att bekräfta barnets känsla. "Glass låter som en utmärkt idé, det ska vi äta som efterrätt när vi kommer hem!" eller "Jag tycker också att godis är gott men det får vi på lördag". Funkar inte dina resonemang och du får en skrikande filur, får du helt enkelt bära iväg med honom. Resonera och tjata inte, då skriker han ännu mer. Förklara din ståndpunkt, han förstår. Behöver du exempelvis bära ut honom från affären, förstår han att du menar allvar.
Kan det här vara till hjälp för dig? Eller har jag missförstått helt och hållet?