Pappan lät dom pussa på henne fast hon inte ville!!! Hon blev jätteledsen!

Är problemet egentligen att barnet fick pussar, fastän hon inte ville - eller är problemet att din exman har träffat en ny kvinna??
Du kommer aldrig någonsin att kunna bestämma vem eller vilka barnen träffar medans de är hos sin pappa - glöm inte att "thailändskan" inte är någon främling för pappan; han känner ju henne! Och det är väl inget konstigt att han vill presentera henne för barnen, om de nu är i ett förhållande!
Han har ingen anledning att fråga dig först, det kan du aldrig kräva!

Försök att bearbeta dina egna sårade känslor, o leta inte fel i onödan hos pappan.
Det är mitt råd.

Begär ensam vårdnad då. Kämpa.

Som betraktare utifrån så känner jag att du ändå måste se tiden an, vänta och låta både dig och pappan växa i era nya roller isär. Jag tycker inte heller pappan gjorde rätt, tvärtom måste det har varit en jättehemsk situation för 3 åringen med all förvirring och dessutom påtvingade pussar, och att pappan inte såg henne i det. Men jag tycker kanske inte det är dags att söka ensam vårdnad riktigt än. Utan ge det fler chanser. Men det är ju lätt för mig att sitta och säga som inte känner alla känslor du och dina barn gör nu.

Tja, du tyckte ju att barnen skulle träffa din date (en helt okänd man) och hans barn omgånede, så varför de inte skulle få träffa thailändskan barn vet jag inte.
Och pussar är inte världens undergång. Faktiskt.

Barn har också kroppsintegritet som bör respekteras.

Jo men det är inte på något sätt en grund för att få ensam vårdnad!!
Att lura i TS något sådant är bara taskigt, tycker jag!
Nej, jag tycker att det mer låter som att TS fortf är upprörd, ledsen o sårad över att de har separerat o hennes ex har träffat en ny - o att hon vill kunna bestämma vilka barnen ska träffa eller inte träffa när de är hos pappan.
Och så funkar det inte.
Likväl som pappan inte kan bestämma vilka barnen träffar när de är hos TS.

Visst är ett nej alltid ett nej osv, men det är iaf inget som TS kan göra något åt, mer än att berätta för pappan vad barnet sa.
Det kommer att komma många fler tillfällen när barnen berättar saker som har hänt hos pappan, som de inte tycker om eller som de är arga/ledsna över. Likväl som de kommer att berätta saker för pappan som de inte är överrens om med mamman.
Pussar är inte världens undergång som någon skrev, även om man naturligtvis ska respektera ett nej!!!
Men kanske blev det någon form av kulturkrock, vad vet jag???

Försök att berarbeta dina sårade känslor TS, så kommer tiden att läka de flesta sår.

Underskatta inte barnens förmåga att förstora upp händelser när de märker att de får bra gensvar från sin förälder...

Hur hade ni vuxna känt det då om ni blivit tvingade att pussa någon ni inte ville?

Visst är det inte bra att påtvinga barn pussar från okända människor. Men det är i mina ögon absolut inte värt att begära ensam vårdnad för.
Kanske var situationen så ny och oväntad även för honom att han själv blev ställd. Vi människor är inte felfria tyvärr, inte ens när det handlar om våra barn.
Prata med honom och förklara hur barnet såg på det, och låt det därefter vara.

En sak jag reagerar lite på är ju att du ville han skulle ha vv, men längst ner dricker han varje dag så nu vill du inte det?
Eftersom detta måste vara helt nytillkommet så kanske han dricker just för att han inte har barnen, för att han kanske faktiskt är lika vilsen som du är. Man kan ju faktiskt vara det även om situtationen är självvald.
Nej, i mina ögon låter det tyvärr som du vill straffa honom för det han gjort mot dig. Och det kan aldrig vara bra i längden.

Mina avsikter har aldrig varit att straffa honom för att han har sårat mej. Jag skiter fullständigt i vem eller vad han träffar. Han får gärna vara med sin thailändska om han vill det. Det rör mej inte i ryggen. Som jag skrivit innan så har han gjort så mycket emot oss. Mycket som jag inte skrivit här. En gång när jag bad honom att utöka tiden med barnen med en kväll i veckan blev hans svar: "Jag kan lika gärna gå å dö så löser sej allt."  Alltså helt ärligt... Utan svartsjuka nu... han kan inte vara helt frisk. För han säger oxå att han ångrar alla 4 barn vi skaffat. Men samtidigt har han berättat att han och hans nya planerar att skaffa barn ihop. Fler barn att lämna en vacker dag.
Han vill inte ha nått av våra barn. Men samtidigt tycker han att vi ska stå som gemensam vårdnad.
Han har alltid haft problem med alkoholen. Men nu har det blivit värre. Mkt värre. Vilket jag inte visste direkt.
Ang att jag brusar upp mej över mötet med thailändskan som jag inte visste om. Jag vet att jag inte kan påverka vem eller vilka barnen träffar hos sin pappa. men 2 månader hade gått från det att allt var som vanligt i vår familj tills det blev ett fullständigt kaos. Det enda barnen såg var mej sitta och gråta. Min mamma och vänninor har kommit och hjälpt mej på fötter igen. Men när barnen sett mej har de bara sett förtvivlan. när de sedan träffar pappa är det lyckliga familjen med nya mamman. Vi hade kommit överens om att inte gå bakom ryggen på varandra när det gäller nya partners. T.o.m dagen innan sa han att han inte tänkte presentera barnen för henne på minst ett år.
Hade han bara frågat mej först så hade jag inte brusat upp mej. Men han visste att jag skulle säga nej. Så därför frågade han inte - var hans svar.
Jag vet att jag inte borde ha tagit hem barnen heller. Men min dejt var ingen kroppskontakt alls. Inga pussar ingenting. Och jag har haft kompisar (killar och tjejer) på besök förut som haft sina barn med. Det har inte varit särskillt märkvärdigt. Men jag ville åtminstone inte gå bakom ryggen på honom. Så därför ringde jag ju och frågade och sa att jag förstod om han inte ville det.
Hur som helst. han få dricka ihjäl sej om han vill. Han få vara med vem han vill. Jag bryr mej inte om det. Skulle inte vilja röra i honom med tång igen. Vill inte ha honom i mitt liv. men barnen far illa. 2 av dom säger att dom hatar pappa. För pappa bara skriker och är arg hela tiden. Pappa vill inte ha dom. Pappa tycker inte om oss.... Allt sådant säger dom. Och när jag då även vet att det stämmer. Att han vill inte ha dom. han säger rakt ut att han ångrar allihop och hotar med att ta livet av sej om han måste umgås mer med dom... Jag vill inte ha honom i mina barns liv heller....

En gång för länge sedan hade vi ett jättebråk.... Han skrek och skällde en massa om hur jobbig jag är, hur irriterande jag är, hur fel det var av mej att inte låta honom vara ute och dricka varje kväll.... Tillslut sa jag lugnt "Du hade nog mått bättre om jag inte funnits"
Det misstolkade ju han en aning men svarade exakt så här: "Tar du livet av dej så dödar jag barnen."

Som sagt... Han har gjort mycket mot oss som jag inte vågar skriva här... Och skulle jag skriva om allt så skulle jag kunna skriva en hel bok.
Just den dagen var det så färskt det här med pussandet (som jag fortfarande inte tycker är acceptabelt dock) så då var det de störst just då...
men på sikt finns det mycket skit att gräva i... Det var bara droppen för den stunden.

Jag har kontaktat både Bup och familjerätten som båda sa att det inte var en dag för tidigt. Har fått tid till båda. Och efter en kort beskrivning på vår situation fick jag som gensvar av båda att de tyckte med att jag skulle kämpa för ensam vårdnad. Jag vet att jag kommer att kunna lyckas med. Men samtidigt är jag rädd för vad effekten blir. Är rädd för att behöva börja dra upp all skit och skapa ett större hatband emellan oss. vad är han kapabel till när vårdnadstvisten sen är över? Tänk om jag trots allt inte skulle vinna. Tänk om han tar barnen under en pappa-helg och fly till thailand eller nått. Jag är så fruktansvärt rädd för vad detta kan bidra till eftersom jag vet att han är kapabel till mycket men jag vet inte hur mycket. Men samtidigt kan jag inte låta det vara. Jag måste ju kämpa för mina barn...

Jag tycker mest att det låter som att du/ni är upprörda efter en jobbig separation - o då är det lätt att säga saker som man inte menar eller som kan misstolkas.

Det är lätt att lova att man "inte ska träffa någon ny på si o så länge" - men glöm inte att ditt ex är just ditt ex! Och att han inte har några förpliktelser gentemot dig längre.
Jag förstår mkt väl att du blev upprörd över att han presenterade en ny flickvän för barnen, även fast han ahde "lovat" dig annat. Självklart blir man ledsen.

Men det är ju tyvärr sådant som händer när man har separerat - det är fullt normalt!
Dock drabbar det ju alltid den som är sist med att gå vidare o träffa nå'n ny värst...

Ensam vårdnad är mkt svårt att få.
Det krävs svåra o långgående samarbetsproblem, eller att barnen far illa på annat vis.

Vad är det du vill uppnå med ensam vårdnad?
Har pappan strulat med det juridiska ang barnen, dvs underskrifter för pass, skola, flyttanmälan osv?
Hur länge har erat dåliga samarbete pågått? Om jag inte minns fel i TS så är det ca 2 månader sen ni gick isär?

För även om du får ensam vårdnad så kvarstår fortf umgängesrätten mellan far o barn - o det är ingenting som har med vårdnadsformen att göra.
Det kan du inte neka honom, så länge inte rätten dömer att inget umgänge skall ske.
Och det är mkt, mkt ovanligt, o för att de ska döma så så krävs det att barnen far mkt illa.

Jag tycker att det låter märkligt av både BUP o Familjerätt att uttrycka sig så som de har gjort, enligt dig.
De kan isf inte vara särskilt insatta i vårdnadsfrågor, tycker jag.

Hoppas det löser sig för alla, speciellt barnen, så fort era upprörda känslor har lugnat ned sig lite.

mia maria:

Jag är väl medveten om att han inte har några förpliktelser gentemot mej. Men han har det gentemot barnen. Och han missköter det enormt. Jag talar inte ur rollen som ensam kvar och sviken. Utan som mina barns mamma.
Han har svikit. Struntat i att hålla tider. Avlastar inte mej om jag ber honom göra det. Det har hänt 2 gånger när jag bett honom komma och ta barnen en kväll så jag bara kan få komma ut å hämta andan, som han faktiskt har kommit (efter en del övertalning). Men då har han sagt att jag få vara ute max en timme. Det är nu 3 månader sedan han stack...
Han kunde inte komma och sitta här med barnen en kväll så att jag kunde åka och handla bröd så jag kunde ge barnen frukost nästa morgon. Hans ursäkt. Ja, hans nya flickvän slutade jobba om 30 minuter. Så han ville hem och börja förbereda så att de kunde laga middag tillsammans. Ändå visste han att jag inte hade någon frukost till barnen. Eller någon möjlighet att komma iväg utan barnvakt...
Vad ska jag mer berätta..... Så att du förstår att han är inte vilken karl som helst... Ja egentligen borde det väl räcka med att han hotade att döda barnen... Men... Full var han titt som tätt som sagt... Det tillhörde nästan vardagen att han brukade decka på något golv och att övriga barn sedan stod runt omkring och tittade på när han sedan började spy. En gång deckade han i soffan en tidig morgon (han kom hem runt 06.00). Då hade jag precis fått vår 2 månaders bebis att äntligen somna efter en hel natt med kolik-skrik. Plötsligt hör jag hur de andra barnen går ut till honom och fråga om han lever... I nästa stund hör jag hur han börja spy. När jag springer ut i vardagsrummet ser jag hur vår 2-åriga son står 50 cm framför honom. Och han spyr rakt på sonen.
När han sedan nyktrat till och jag berättar om detta för honom så börjar han skratta för han tyckte det lät så kul...
Vår 5-åriga dotter som såg hur han spydde på hennes lillebror blev panikslagen och skrek hysteriskt. Jag fick springa in med henne i hennes rum och säga att pappa var sjuk och att jag strax skulle komma till henne. Sen var det till å duscha sonen. Under tiden skrek dottern på sitt rum hela tiden. När jag sen kom in till henne satt hon bara och skakade.
Det tillhörde vardagen att sopa undan efter hans skit. Jag funderade många gånger på att lämna honom. Men jag kunde inte. För då skulle jag inte kunna hålla koll på honom när han ska ha barnen. för han dricker även när han är själv med dom. En gång (en av tusen snefyllor) kom han hem, satte ett skärp i sängen och runt halsen. När jag öppnade sovrumsdörren för att gå in med vår då 5-månaders bebis så ser jag hur han bara sätter sej rakt ner så att han blir hängd i sitt skärp. Jag fick snabbt lägga ner bebis på golvet och haka loss honom.
Det är så skönt nu när jag slipper allt detta. Men barnen då? Jag vill se till deras bästa. Och hur kan det vara till barnens bästa om han inte ens klara av att ta hand om sej själv?
Att vårdnad och umgänge inte är samma sak är jag fullt medveten om. Men varför ska han tvunget ha vårdnaden om han inte vill ha umgänget? Det är det jag inte förstå... Han ska slippa träffa dom. Men om jag vill flytta härifrån tex så ska jag behöva be honom om lov att ta med barnen. Det klingar inte helt rätt...
Ang hur bup och familjerätten uttryckte sej så kan jag bara åter säga att han har gjort så mycket som jag fortfarande inte kan skriva ut här. Som jag pratat med dom om. Men samtidigt så är det väl ändå självklart att en alkoholist inte är barnets bästa?
Hade vi inte haft några barn så hade jag lätt kunnat gå vidare och aldrig mer tänka på honom eller ens vilja se honom.
Men nu har vi barn. Och som det ser ut nu så har han rätt att få träffa dom. Någon måste föra barnens talan till deras rättigheter. Är det rätt mot barnen att behöva ha det så här? Jag tycker inte det... Och då är frågan om man ska se till hans rättigheter eller till barnens. Svaret är självklart för mej.... Och det är därför jag fortfarande kämpar. Skulle kunna berätta tusen saker som är värre än det här... Men det är fel ställe att skriva om det på.... Så jag låter bli.... Men jag vill ändå säga just det så att du förstår att bup och familjerätten grundade inte sitt uttalande enbart efter min version av hur han lät dom pussa på barnen.

MikuAndSaraLi:
Det är precis det som är mitt mål. Att han till en början få träffa dom under uppsikt. Skulle han skärpa till sej och verkligen vill träffa dom. ja då kanske man kan börja fundera på att lätta på tyglarna lite. Men det ligger långt fram i framtiden i så fall....

Som sagt... Det finns mycket i bagaget som inte skrivits här. Vill åter poängtera det.
Vad det sedan "låter som" kan jag inte försvara mer än att jag vet själv hur det är. Straffa pappan är inte mitt mål. Att ge mina barn den framtid de förtjänar är snarare vad jag strävar efter. Hade jag velat straffa honom så hade jag defenitivt inte använt barnen som ett verktyg för det. Har själv varit skillsmässobarn och agerat verktyg åt mina föräldrar. Så tror mej... Det är det sista jag kommer att göra.
Blir faktiskt lite ledsen av den analysen då jag anser att det är det värsta man kan göra. Och att strida för sina barn är det självklaraste. Men att strida och då anses använda barnen som verktyg... Så är det verkligen inte.
Hade jag velat straffa honom hade jag kunnat göra det på bättre och effektivare sätt. Men det är inte det jag vill.
Blir han lycklig med sin nya så är jag jätteglad för hans skull. Så sätt hyser jag inga agg. Från min sida finns inga som helst känslor kvar för honom. Kan han skärpa till sej och visa att han älskar och vill ha sina barn blir jag jätteglad. Då kanske det en vacker dag blir växelvist boende vilket jag inte är emot. Men i dagsläget är det inte de bästa för barnen. Och i vårdnadspapperna står det många gånger poängterat att man ska se till barnets bästa.
Detta handlar inte bara om en enda sak. Det handlar inte bara om att träffa den nya. Det handlar även om hans drickande, hans ointresse för barnen och många fler saker....

Du skrev:
Det låter mest som att du vill ha ensam vårdnad för att "straffa" pappan
"Om han inte träffar barnen så ska han minsann inte ha vårdnaden heller".

Så har jag väl inte uttryckt mej???
Jag fattar bara inte varör han ska vara med och ta alla viktiga beslut rörande barnen. Att jag jämt och ständigt ska behöva fråga honom om hans samtycke så fort det är nått som rör barnen.
När han å andra sidan inte tänker träffa dom frivilligt, säger att han inte vill ha dom, vägra betalar för dom. Jag ska behöva smöra för honom för att få en flyttanmälan påskriven (ett ex bara) men jag kan inte begära av honom att han ska träffa sina barn. Varför ska han få skriva alla regler då? Han vill inte ha dom i sitt liv. Han har sagt det till mej. Varför ska han bara vara med och ta besluten om dom? Umgänge är minst lika viktigt. men det är inte enbart besluten som gör en till förälder. Så att stå som vårdnadshavare och sen bara sticka.... Nä du... Det tänker jag inte tillåta. Inte som straff mot honom. Utan som rättvisa för mina barn.

Skulle han sen lägga fram en helt annan version utav situationen så är det inte alls ord mot ord. Jag har flera sms sparade där han skriver att han hellre dör än tar barnen en extra dag i veckan... Jag har flera personer som bevittnet hur illa han behandlat sina barn och som mer än gärna vill ställa upp och vittna emot honom. Detta handlar som sagt om mycket som inte bör skrivas här...

Nä de är inte svårt att veta vad som är det egentliga problemet...
Det är mycket. Har aldrig påstått att det bara rör sej om endast en sak. Har poängterat flera gånger att det är flera saker som spelar roll. Men sen är det ju skillnad på att leva i skiten och att bara läsa om det med!