Dimisi skrev 2010-07-11 00:36:03 följande:
Om det har blivit problem i parken några gånger, pratar jag om det med barnet hemma, inför nästa parkbesök: "Jag tycker det är roligt att gå till parken, men jag blir så stressad när du inte vill följa med hem, för då hinner jag inte laga middag. Om vi alltid ska bli försenade hem när vi går till parken, får vi sluta gå dit."
Då kanske barnet säger att det inte vill gå till parken mer, eller så vill det fortsätta gå till parken, och då frågar jag hur vi ska göra så att vi kommer hem i tid.
Mina barn har sedan 2 års åldern kunnat komma med förslag, eller åtminstone välja bland förslag. Jag är bra på att komma på många olika alternativ i problemlösning.
Ibland har det hänt att jag fått bära ut 2-åringen i bilen för att vi inte ska komma försent. Det tycker jag egentligen är kränkande för barnet. Men då lägger jag skulden på mig: Jag hade helt enkelt inte planerat in tillräckligt med tid (dvs jag hade inte planerat för att jag-vägrar-klä-på-mig-utbrott). Man behöver sällan berätta för barnen att de gör fel, och om man gör det ser de bara helt oberörda ut (i alla fall mina barn). Eftersom de är så samarbetsvilliga kommer de att korrigera sitt beteende ändå. Även om jag säger att det var dumt av mig att inte planera mer tid för påklädningen, kommer barnet nästa dag att försöka samarbeta vid påklädningen.
När barnen bråkar med andra barn försöker jag bara medla. Jag försöker undvika att avgöra vem som har rätt till en viss leksak, vem som började bråka och liknande. Det finns bara en grundregel: Ingen ska vara ledsen. Därför får vi fortsätta förhandla tills målet är uppnått. Kan Nisse ge leksaken till Kalle? Inte det...okej, men blir Kalle nöjd om Nisse lämnar över leksaken efter två minuter? Jasså, det vill inte Nisse...okej, men hur länge måste Nisse ha leksaken då? Men vad ska Kalle göra under tiden? Leka med tåget? Det vill inte Kalle...okej, vad vill Kalle då? Till slut är det något av barnen som ger med sig, och båda känner sig nöjda.
Vilken klok person du verkar vara! Det är så jag tänker också att det ska vara men har svårt att få fram det i handling. Avskyr att handla på ett sätt som kränker mitt barn. Många tycker det är jättelöjligt när jag tar upp såna här frågor och menar att "så är det att ha små barn", men nä. det går jag inte med på.
Det är så otroligt svårt det där med när två barn bråkar om samma saker.. Vi har haft´dotterns jämnåriga kompisar här på besök i några dagar och det har resulterat i ständiga raseriutbrott ang vem som ska ha vad, vilket och när. Jättejobbigt och svårt att medla när ingen ger sig och när dessa konfilkter uppstår var 3.e minut.
Ska göra så som du skrev när dagis startar igen och om problemet kvarstår. Då får hon vara med och bestämma!
En ytterligare fundering som dök upp häromdagen!
Hur hanterar man situationer där man är med andra barn som är äldre och som får göra saker som är mindre lämpliga för en treåring och där treåringen stortjuter för att hon också vill klättra på höga stenkullar och djupare vatten? Hon blir så himla ledsen när jag förklarar att hon inte kan och är för liten för olika saker..Tycker så synd om henne som så gärna vill men att jag bromsar henne för hennes säkerhets skull.
