Att fostra respektfullt

Vilken tur vissa har att det är så enkelt som att prata och resonera med era barn - och så vips, redan dagen efter, "korrigerar" barnet sitt beteende! Härligt! Och ni kan förhandla med dem om vilken leksak de kan få istället, när favoriten är upptagen, och alla blir nöjda! Grattis!

Om jag skulle säga till min 3-åring "Oj, vad dumt av mig att inte planera in tillräckligt med tid för påklädningen" så skulle det... ja, vad skulle hända egentligen? Absolut ingenting! Han skulle ta sina vanliga vändor upp i soffan, vidare in i sovrummet och hoppa i våra säng, kräla lite på golvet, som han har gjort de senaste två åren.

Och när han vill ha just den leksaken som det andra barnet har blir han helt hysterisk och tittar vädjande på mig för att få hjälp. Tycker nästan synd om honom, för man ser liksom paniken i ögonen på honom. Inte en chans i världen att inleda någon form av förhandling, än mindre få honom nöjd.

Tack för tipsen, men jag får nog leta någon annanstans efter något som kan hjälpa oss (och vår 1-åring, som åkt på tjuvnyp, sparkar, slag, bett och omkullknuffningar varje dag sedan hon var ett par månader gammal - och nej, det har inte blivit bättre, trots att vi talat, resonerat, lyft undan, hållit lillasyster i famnen, bevakat som hökar).

Du missförstår mig, men jag var förmodligen inte särskilt tydlig med min ironi.

Det stämmer att jag inte skrivit något inlägg tidigare i tråden. Jag kände igen mig så väl i din ts och läste därför hela tråden i hopp om att få några bra tips. Jag har kämpat i flera år med min föräldraroll, att inte tappa tålamodet och bli arg, att inte skuldbelägga barnet, att inte skrika på barnet, prova nya alternativ (avleda, leka, förhandla, belöna) osv, men inte känt tillstymmelse till positiv respons eller samarbetsvilja från min son av det slag flera i denna tråd beskriver. Alltid samma kamp när vi ska klä på oss, när vi ska äta osv, alltid samma tjuvnyp, sparkar och slag mot lillasyster. Jag läser allt jag kommer över, både böcker, artiklar och diskussionsforum, för att bli en bättre förälder för min son och rädda hans lillasyster från misshandel. Då känns det inte särskilt uppmuntrande eller inspirerande, utan mer som ett slag i ansiktet, att läsa inlägg av typen "det är bara att säga till barnet att du som mamma inte hade planerat tillräckligt bra, så fixar det sig automatiskt till nästa dag".

Jag skrev inte någonstans hur jag gör nu, så det kan du inte veta, och jag är inte ute efter rådet att vråla åt barnet eller sätta det i skamvrån. Det förstnämnda försöker jag - precis som du - att undvika, och det sistnämnda skulle aldrig falla mig in. Men du kanske har rätt ändå i att jag borde söka mig till en annan tråd. Det var inte meningen att förstöra den goda stämningen med min uppenbart felriktade ironi.

 

Jag kanske missförstod vad du menade, men faktum är att du skrev att barnet nästa dag kommer att försöka samarbeta, eftersom barn är så samarbetsvilliga:

 

Ja, vi har alltså en 3-årig kille och en 1-årig tjej. Sonen har alltid varit väldigt aktiv och energisk - sparkade vilt redan som liten bebis - och helt klart väldigt viljestark. Dottern kan nog bli likadan, att döma av hennes karaktär hittills. Våra problem är i huvudsak två:

1.) Som jag varit inne på får lillasyster varje dag tjuvnyp, bett, sparkar, knuffar och slag av storebror. Det beror inte på att vi lämnar dem vind för våg, utan bevakning, utan på att detta beteende från storebrors sida hela tiden kommer så oväntat. Han är sällan arg i samband med dessa tjuvnyp, utan vi kan helt lugnt och glatt sitta och leka tillsammans - och så kommer det där slaget liksom från ingenstans.

Vi har jobbat jättemycket med detta, typ övat in ramsor om sådant man får göra för att uppmuntra positivt beteende, lyft bort honom med ett bestämt "nej" varje gång han gett sig på lillasyster, resonerat och förklarat att han inte kan leka med lillasyster när han beter sig så, försökt avleda genom att gå iväg och göra något annat med bara storebror etc etc. Inget har hjälpt, och detta har pågått sedan lillasyster bara var några månader gammal. Förutom allt jag läst har jag sökt hjälp hos BVC-psykologen, som aldrig hört av sig tillbaka. Jag har också haft e-postkontakt med barnläkaren Lars H Gustafsson, vars bok "Växa - inte lyda" jag har läst med stor behållning, och fått bekräftelse på att vi i alla fall är inne på "rätt spår". Men det är tyvärr en klen tröst, inte minst för stackars lillasyster!

2.) Jag har väldigt svårt att hantera 3-åringens "trots" (gillar inte riktigt det ordet, men alla förstår vad man menar när man använder det...) utan att tappa tålamodet och bli arg. Vi har varit lediga tillsammans hela familjen större delen av året och därmed haft gott om tid att diskutera och öva i praktiken den typ av föräldraskap vi vill utöva. Min man är mycket mer tålmodig och lugn än jag, och häromdagen var det jag (och inte sonen) som fick tillsägelse av min man att jag måste lugna ner mig (på goda grunder)... "Som tur är" börjar jag jobba igen imorgon, så jag kanske får lite mer distans till det hela och kan fokusera på att bli en bättre förälder den korta tid jag har tillsammans med mina barn om dagarna då.

Varje dag är en kamp, just nu framför allt om det här med påklädning när vi ska ut och om att sitta kvar vid matbordet tills man ätit färdigt. Vi tvingar inte sonen att sitta kvar tills alla har ätit färdigt, men vi vill i alla fall att han ska sitta vid bordet tills han själv ätit färdigt. Som det ser ut nu (om vi inte griper in) tar han en tugga, springer iväg några varv i lägenheten, kommer tillbaka och tar en tugga till osv. Vi har verkligen försökt välja våra strider och tillåter väldigt mycket som andra kanske skulle reagera på - men som i själva verket inte är särskilt viktigt - men vi tycker i alla fall att man ska ha kläder på sig när man går utanför ytterdörren och sitta vid bordet när man äter...

Hur vi gör? Ja, när det gäller påklädningen försöker vi locka och pocka med allt roligt vi ska göra när vi kommer ut, resonera om att man måste ha kläder på sig ute, avleda genom att prata om något helt annat och ta på kläderna under tiden utan att han tänker på det. Ibland har vi bara typ hållit fast honom och klätt på honom utan att prata - det känns inte särskilt roligt, men bättre än att skälla i alla fall. Den där berömda samarbetsviljan har vi som sagt inte sett tillstymmelse till, oavsett vad vi gjort. Han springer sina varv i lägenheten, upp i soffan, in i sovrummet, upp i sängen, gömmer sig under täcket osv.

När det gäller matbordet lyfter vi tillbaka honom till stolen varje gång han springer iväg, försöker engagera honom i något spännande samtal för att hålla honom kvar, men det brukar inte lyckas särskilt väl. Tillsägelserna och resonemangen urartar (åtminstone i mitt fall) oftast i skäll och skrik, vilket är jättejobbigt för alla inblandade. Hela middagen går åt till att springa omkring och sätta tillbaka en vild 3-åring. På kvällarna är jag ofta jättehungrig, eftersom jag inte hinner/har ro att äta något själv under middagen. Inser att vi måste prova något nytt, jag vet bara inte vad. För mig känns det viktigt att just måltiderna är ett tillfälle då familjen är samlad, att man äter tillsammans, sittande vid bordet. Det är en av de (få) strider jag är beredd att ta. Men hur gör man?

Ja, det blev lite långt, men så ser läget ut just nu på ett ungefär.

Jag skulle säga att det är en utmanande lek som han inte kan låta bli att leka. Jag brukar ofta säga till honom att jag inte tänker jaga honom, utan att jag sitter i hallen och väntar tills han är redo, eller att han får komma till mig i köket när han är redo. Det brukar inte ha någon effekt, men kanske har vi inte väntat länge nog.

Oftast brukar det nog bli så att vi andra göra oss klara, öppnar dörren och går ut i trappuppgången. Då brukar han ibland dyka upp och säga att han vill följa med, men även då kan påklädningen återigen urarta i att han springer runt. Eller så vinkar han glatt och säger "jag ska vara ensam hemma".

Men det är klart, vi skulle kunna testa att bara vänta ut honom och se om han då någonsin kommer frivilligt - jag tvivlar på det, men man kan ju alltid hoppas att jag har fel!

Det kanske är värt att testa. Jag har inte riktigt tänkt så, eftersom jag varit så inriktad på att alla ska sitta samlade vid måltiderna. Det har känts så viktigt för mig. Men det kanske kommer med tiden ändå. Vi ska definitivt testa detta. Sonen är dock hos mormor och morfar denna vecka, så det dröjer ett tag innan jag kan rapportera tillbaka...

Nej, jag har inte heller känt att det har haft någon som helst effekt att säga nej och lyfta bort, men flera av de läkare/psykologer vars tankar och idéer jag i övrigt gillar förespråkar detta - med tillägget att man ska vara medveten om att förändringen inte kommer efter 7 tillsägelser, inte heller efter 77, men kanske efter 777 (Lars H Gustafssons exempel). Så jag har liksom tänkt att detta är något jag ska vara tålmodig med. Jag har inte räknat, men jag misstänker dock att vi snart passerat 7777...

Vi har inte testat exakt det du beskriver. Kanske mer att vi sagt i bestämd ton att vi inte vill leka med honom när han slåss, eller att han inte får leka med lillasyster när han slår henne. Men tror du verkligen att det är så lyckat när han själv slår sig att påminna honom att det är så det känns när han slår andra? Han måste ju ha rätt att bli ledsen när han gör sig illa utan att samtidigt behöva känna skuld över att han slår andra ibland? Eller missförstår jag hur du menar?

På dagis kör de med att barnen ska säga "förlåt, det var inte meningen". Jag är mer tveksam till detta, eftersom han knappast förstår betydelsen av orden. Vid de tillfällen han bara råkar knuffa till lillasyster är han jättesnabb att krama henne och säga "förlåt, det var inte meningen", men när han verkligen slår, biter eller sparkar henne medvetet går det inte att få honom att säga det. Och på sätt och vis finns det ju en logik i det - det var ju faktiskt meningen att slå henne då! Nej, jag är mer inne på att vänta med detta tills han kanske kan förstå ordet "förlåt". Däremot vill jag gärna att han ska krama henne efteråt, dels som ett sätt att påminna honom om vad man faktiskt får göra med lillasyster, dels för att hon ska få en mer angenäm fysisk kontakt med honom än slag och knuffar... Men jag tycker just detta med förlåt/kramar är jättesvårt att avgöra vad som är "rätt" och "fel".

Ja, det gör vi verkligen!

Däremot sa min mamma idag något intressant som jag själv inte tänkt på, nämligen att hon tror att jag pratar för mycket, i ett välvilligt försök att ge sonen mycket uppmärksamhet när vi har vår "egentid". Hon föreslog att jag kanske bara skulle vara med honom, helt enkelt. Det ska jag verkligen ha i åtanke när han kommer tillbaka. Bra att hon sa det, för man ser ju inte alltid hur man själv beter sig.

Alltså, vi har varit lediga tillsammans hela familjen nästan hela året, så när vi går ut handlar det inte om att stressa iväg till dagis, utan nästan alltid om att göra saker som han tycker är kul. Gå en promenad och titta på grävskoporna som jobbar. Gå ut på gården eller till parken och leka. Åka och bada. Köpa glass. Det spelar ingen roll, tyvärr.

Vi jobbar på det där med att han ska klä på sig själv, särskilt eftersom vi är lediga och egentligen sällan har bråttom. Men dels kan han inte riktigt klä på sig alla plagg, dessutom har han dåligt tålamod och säger "kan inte" och blir sur (inget "kan själv" där inte...). Men detta är definitivt något vi ska jobba mer med, jag är nog ofta för snabb med att klä på honom istället för att låta honom försöka själv.

Vår son verkar dock inte så lättlurad. Om vi låtsas att vi själva inte kan och behöver hjälp så kan han liksom fnysa lite föraktfullt och titta på oss som om vi vore knäppa (vilket förstås stämmer...). Men han vill inte hjälpa till.

För att det ska funka måste det först bli allt bra kallt ute. Han har gått mer eller mindre naken mest hela sommaren, eftersom det har varit så himla varmt och vi mest har varit på landet där det känts OK. Och han är själv så himla varm av sig. Flera kvällar, när det blivit lite svalare och vi andra klätt på oss både fleece-tröja och jeans, har han glatt gått omkring naken eller bara i kalsonger (och gummistövlar när det har regnat).

Jag kanske uttryckte mig lite klumpigt. Vi kräver naturligtvis inte att de ska kramas. Vad jag menade är att jag tror att även små barn kan förstå kramen som en försonande gest lättare än de förstår ordet förlåt. Därför tycker jag att det kan vara bra att de kramas. När vi pratar om vad man får göra respektive inte får göra återkommer vi ofta till just kramar, och vi kramas ju mycket överhuvudtaget, så det känns liksom naturligt. Men nej, inte tvinga förstås.

Att hinna fånga handen och hindra slaget är sällan en möjlighet för oss, eftersom det alltid kommer som från ingenstans. Han är aldrig arg när han slår henne, det är sällan så att slaget har föregåtts av någon "provokation" från lillasysters sida, det sker mitt i lugn och glad lek, i förbifarten när han går förbi henne, när vi alla myser tillsammans i soffan osv. Vi får liksom inga förvarningar. Vi har pratat massor om det här med att man inte får slåss, men framför allt försökt fokusera på vad man faktiskt får göra, för att uppmuntra positivt beteende. Vi brukar inte göra någon "affär" av det när han slår, utan enbart lyfta bort och säga nej (och inte en massa resonemang just i den stunden). Men inget av detta har hjälpt, och det här har som sagt pågått sedan lillasyster var några månader gammal (hon fyller ett nu).

Nja, tillräckligt många tillfällen under sommaren ändå för att det ska ha känts riktigt jobbigt emellanåt. Just för att man själv tror att han ska bli så glad av att få komma iväg och göra det där han gillar blir man ju så besviken varje gång för att man ska behöva krångla så himla mycket. Inte ens en enda ynka gång kan han låta påklädningen bara slinka igenom, liksom...

Ja, vi har också struntat i många saker som skulle bli jobbiga att genomdriva, men vissa strider måste man ju ta. I mitt fall känns det som sagt väldigt viktigt just det här med samling kring maten. Visst kan det lösa sig ändå med tiden, men samtidigt har jag sett hur vissa saker så lätt kan ränna iväg och bli dåliga vanor utan att man tänker på det, och sen är det väldigt svårt att vända tillbaka. Vår kille äter bra och gillar all mat, så vi behöver inte truga med själva maten. Det är det här eviga rännandet (som tydligen pågår på dagis också, men nu har han ju inte varit där på väldigt länge). Jag kan tänka mig att försöka strunta i att han springer omkring, för att se om han till slut kanske kommer och sätter sig självmant, men maten kommer fortfarande stå på bordet - där går min gräns...

Han är drygt 3 och pratar väldigt bra. Om man frågar honom varför han gör det svarar han oftast (fortfarande glad) "för jag tycker om det".

Ja, det är verkligen en jobbig sits, för de flesta tips och råd verkar utgå ifrån att barnet är argt, ledset och aggressivt, att det kanske slår för att lillasyskonet tagit deras bästa bil - men inget av detta stämmer in på vår situation. Jag gillar t ex Lars H Gustafssons resonemang, men även han talar om "viljestarka och arga barn" som slår sina småsyskon. Men vi har ett viljestarkt och glatt barn!

Men i grunden ligger förstås någon form av avundsjuka/rivalitet gentemot lillasyster. Det var extra tydligt i somras, när min man var bortrest och jag var med båda barnen hos mina föräldrar en vecka. När lillasyster hade sina sovstunder på dagen uppförde sig sonen exemplariskt, men resten av tiden var det som att han blev provocerad bara av det faktum att hon var vaken. Var på henne hela tiden, eller så bråkade han med oss vuxna, eller så sprang han omkring och slängde ner allt han fick syn på på golvet osv. Men liksom aldrig arg.

Ja, visst kan det vara så. Men jag vet inte hur vi skulle göra för att ge honom mer uppmärksamhet. Som jag har nämnt har vi ju varit lediga nästan hela året, hela familjen tillsammans, så vi har verkligen haft tid att umgås. Vi föräldrar delar ofta upp oss och tar varsitt barn för att han ska känna att han får egentid med oss båda. Min man är jättebra på att hitta på mer lek-aktiviteter med honom, typ gå och bada eller fiska eller busa i sängen, och jag är mer den där som sitter och läser böcker för honom, och så sjunger vi och spelar piano tillsammans väldigt mycket. Den där mardrömsveckan hos mina föräldrar gick vi iväg bara han och jag och hittade på något kul så fort lillasyster somnat, och när hon var vaken lämnade jag oftare över ansvaret för henne på mina föräldrar så jag kunde ägna mig helt åt honom ändå. Det känns bara så hopplöst, faktiskt...

Tack för alla uppmuntrande ord! De behövs verkligen! Ska ta mig ytterligare några funderare nu när vi har lite "paus" (sonen är hos mormor och morfar den här veckan)...

Ja, jag har också tänkt på det, att det blir lätt mycket tjat på storebror, och gentemot lillasyster är det bara en massa gull. Hon är så otroligt lättsam och framför allt fantastiskt glad, så det är svårt att inte bli så där fånigt glad som man bara kan bli med en bebis så fort man får syn på henne. Men som sagt, vi jobbar stenhårt på det där med egentid och mys även med storebror.Det är lätt att tappa sugen, men man har ju liksom inget annat alternativ än att försöka gå vidare ändå, och försöka och försöka. Han ska börja på dagis nu i augusti, vi har inte riktigt bestämt när, men kanske det kan bli en vändpunkt, något nytt som händer och som gör att vi kan komma ur vårt negativa mönster. Kanske har vi slitit för mycket på varandra när vi har varit så mycket tillsammans? (Vill förstås inte tro det, för man hoppas ju att det bästa är att vara hela familjen tillsammans, men det kan ju också bli "för mycket av det goda".) Han har i alla fall alltid trivts bra på dagis och han har en "bästis" där som han leker jättebra med, men nu har han som sagt bara gått på dagis några enstaka veckor på hela året, så man ska väl inte räkna med att det bara blir solsken...