Att fostra respektfullt

Ramlade över den här tråden av en slump o är sååå glad för det!
Det verkar som om det finns så mycket kloka o kunniga människor här inne som har många bra ideér

Själv har jag fastnat i tjat- o bråkträsket med min 4-åring

Han är mitt i trotset o jag vet inte hur jag ska hantera det! Eller... jag vet ju egentligen, jag är förskollärare med specialpedagogisk utbildning, men tyvärr hjälper det föga när orken o tålamodet tryter... Det enda som händer är att jag får ännu sämre samvete efteråt eftersom jag vet hur jag borde agerat istället... Men i stundens hetta, just då när det händer, då tar reptilhjärnan över. Jag tycker inte om mig själv när jag hör hur jag tjatar, skäller o hotar!

Dimisi skrev 2010-08-15 01:04:40 följande:

Det där känner jag igen. Jag är oxå pedagog och vet ju egentligen hur det mesta kan lösas på ett konstruktivt och utvecklande sätt. Men ibland hör jag mig själv klaga eller tjafsa och struntar i att stoppa mig själv, trots att jag samtidigt är fullt medveten om att det jag säger/gör inte alls stämmer överens med hur jag VILL säga/göra. Det är säkert bara mänskligt, men ändå underligt att man kan vara så tydligt medveten om sina sämre handlingar SAMTIDIGT som de pågår.

Jag använder den där medvetenheten till att åtminstone efteråt berätta för mina barn att jag tycker att jag gjorde fel. Då tror jag att respekten i princip återställs igen. Vad tror du?

Så gör jag med, jag är inte sen med att be om ursäkt om jag betett mig illa o säger att det var fel av mig. Jag tror det är jätteviktigt, att man visar att man som vuxen inte är nån allvetare som aldrig gör fel. Min son brukar säga "det gör inget mamma" när jag bett om ursäkt, o då får jag ju ännu sämre samvete... Jag brukar försöka vara tydlig med att poängtera att JAG betett mig illa o att jag är ledsen att jag gjort så.
Har precis läst ut Lars H Gustafssons bok "Växa-inte lyda" som jag rekomenderar starkt! Den ger många aha-upplevelser tycker jag.

Att fostra respektfullt

INNEHÅLL