Jag är ensam, har inga vänner, deprimerad

Får jag fråga hur är relationen med dina vänner egentligen? Ringer du dem?

Ohh vad jag känner igen mig i allt du skriver... Jag har verkligen inte många vänner och har aldrig haft. Jag känner precis som du att jag har svårt att slappna av bland folk eftersom saker och ting är som dom är och att man inte vill att andra ska veta hur ensam man faktiskt är. Jag blev till och med utfryst av mammagruppen som jag gick på. Jag vet att dom brukar träffas ta fikor, gå promenader och så men jag vart aldrig riktigt inbjuden att vara med i gruppen, varför har jag svårt att förstå.

TS du är inte ensam,

Det jag gort är att hitta människor med samma intressen.

För mig är det MC och fotboll och lillgrabben följer med där mamma är.

Nu mår jag bättre med lite bättre självkänsla.

En som känner likadant här. Har massa "facebook-vänner" och några bekanta . INGEN bästis som man hade förr. Min sambo och jag har inga nära vänner och inga som ringer och bjuder oss på ens fika. Vi har haft bjudningar men de bjuder aldrig tillbaka. Blir så less. Man undrar ju om man har gjort nåt fel. Jag är en ärlig och rak människa men är mycket mån om att jag också lägger fram positiva saker och försöker stötta folk. Vi börjar allvarligt undra om det är nåt fel på oss:(

Jag är inte deprimerad men UTTRÅKAD och vi bor i en liten by utan centrum att gå till. HÄr händer INGENTING och alla verkar bara sluta in sig i sina hus och trädgårdar med sina barn. Ingen verkar längre vilja umgås.

Vi är jättesociala och gillar att prata och umgås, likaväl som vi gillar att vara helt osociala och vara hemma i lugn och ro.

Tycker det är synd att inte folk kan träffas och ta en enkel fika längre. Allt ska vara så stort och då orkar ingen.

Här är en till! Jag har aldrig haft några riktigt nära vänner... inte så många vänner över huvud taget.

Har jobb men får aldrig vara med på aktiviteter arbetskamraterna hittar på. I efterhand brukar jag få reda på att de gått på bio, lagat mat ihop, varit ut och rest mm. Jag känner mig sårad när ingen frågat mig!. Det är samma personer som säger att jag är glad, trevlig och positiv. Så vad är problemet? Är det för att jag är blyg och kanske lite socialt otränad (för att ingen vill umgås med mig)? Är det hur jag klär mig?

Bor själv men tycker oftast att det är skönt att komma hem till en tom lägenhet och få lugn och ro. Det är värre nu på helgerna, och på jobbet diskuterar de vad alla ska hitta på, var för sig. Jag vågar absolut inte säga att jag förmodligen blir sittandes hemma själv... eller fikar själv... eller går på bio själv...

Jag har alltid känt mig ensam, men nu börjar det verkligen kännas jobbigt. Jag gråter mig ofta till sömn på kvällarna. Alla funderigar kommer då. Kommer jag alltid vara ensam? Kommer jag hitta någon att dela mitt liv med? Tycker någon över huvud taget om mig? Varför vill ingen vara med mig?

tänk att det är så många som känner igen sig, varför kan inte vi umgås :) lättare att umgås med människor som har samma problem och hoppas att vi inte bor allt för långt i från varandra.

Depressioner brukar komma smygande.

Jag har 1 kompis som bor 30 mil härifrån.

Den jag träffar oftast är min sons farmor trots att jag och pappan är separerade sen flera år tillbaka.

Ja, själv vaknar man ensam, somnar ensam och värst är väl på helger...

Är ute mycket på promenader och när man träffar på några bekanta så verkar dom tycka jag patetisk och tycker väl synd om mig också, men aldrig frågar dom om man vill hitta på saker.

Idag inser jag hur viktigt det är med en partner och jag saknar verkligen mitt ex som nu tyvärr lever med en ny. Mest synd om är väl min sötnos som blir lika drabbad, men snart är det dagis start och det ser vi fram emot.:)