min man stjäl narkotika från jobbet..
I min värld så är stöld inget mer än stöld och inte acceptabelt alls, framförallt inte hos en arbetsgivare som är den som litar på dig/ han. Jag kan inte se att du kan hjälpa honom på något annat sätt än att han får ta ansvar för sitt handlande dvs att du ser till att han blir påkommen.
Hans missbruk är ju säkert förklringen till hans stölder och liksaså så finns det säkerligen förklaringar till hans missbruk och jag förstår att din lojlalitet till honom är stark, kärleken är stark.
Jag tror att så länge du hjälper honom att mörka sina stölder så 'godkänner' du också hans missbruk (i hans värld, inte din såklart) så något ultimatum eller avkrävande om att det ska upphöra har inget värde.
Han ljuger ju inte bara för dig utan för sig själv och också för sin arbetsgivare.
Jag tror du måste använda den kärlek du har kvar för honom till att se till att detta inte får fortgå mer och sen kommer verkligheten ramla ner för honom och då kan han börja ta ställning till verkligheten på riktigt, förhoppningsvis.
Han har ju mycket runt honom han kan använda till att plocka ihop sina spillror till liv efter.
Men han vet, tror mig, att varje gång han tar något från sin arbetsgivare riskerar han sin legetimation och vet du vad.. Hur ont det än gör mig att säga detta och hur hårt det än känns att säga detta till dig så Har han i mina ögon inte längre rätt till den. Han har gjort ett så grovt fel och han är så lockad på grund av sitt missbruk att det bästa är om han inte har tillgång till sitt gratisförråd längre. När han stal den första medicinen , då gjorde han sitt val och sen dess är han inte värd det förtroendet längre.
Angående hans missbruk så kommer han inte ens ha chansen att förändras förens han själv ser allt för vad det är.
Jag tror att den sista kärleksförklaringen du kan ge honom är att ge honom chansen att räta ut sitt liv och ta ansvar för sina handlingar (även om han aldrig skulle se det så om han visste)
Jag avundas inte din sits min vän, det är ett så svårt beslut och en sån uttömmande vetskap. Ett så jobbigt faktum men jag är glad att du ser det och inte längre hymlar om det och min förhoppning är att du hjälper situationen så den förändras. Att ditt val att skriva här är för att få stöd att orka göra det du vet att du måste.
Jag önskar jag kunde skicka dig min styrka så du hade dubbelt när det behövs.
Mina varmaste kramar och lycka till!
(jag hade tyvärr inte möjligheten att läsa hela tråden innan jag skrev pga den sena timmen så jag har inte läst mer än din Trådstart)