Jag har panik- någon som kan trösta??
Hej!
jag och min sambo har försökt att skaffa barn i 26 månader nu.. lite mer än 2 år.. herregud! Känns otroligt långt och man bli bara ledsen när man ser hur mycket detta "skaffa barn" har styrt en under denna tid..
Precis som många av er andra så känner man sig misslyckad som person att man inte lyckas bli gravid.. Speciellt när de inte hittar några fel vid utredningen..
Men min största krasch under denna tid är nu!! Det började med att min vän sedan länge ringde och berättade att hon var gravid. Hon vet om våra problem och jag vart väldigt ledsen på henne att hon berättade så som hon gjorde. i mina ögon ville hon bara berätta för att dämpa sitt egna samvete, för hon frågade inte ens om eller vart jag är i min behandling för att se att jag var mottaglig för den informationen just då. Vi bor inte ens i samma stad så det var ingen panik att berätta. Som sagt så berättade hon det precis de dagarna jag hade ägglossning under min pergotime stimuleringsbehandling. Jag vart så stressad över detta att jag inte kunde sova på en vecka. två veckor senare kom mensen med besked och behandlingen fungerade inte. Då bestämde jag mig för att jag skulle lägga ner allt som har med barn att göra under hela sommaren för att ha ork till hösten då vi ska göra en ny behandling. Kände att jag var riktigt stolt över mig själv över att jag fattat detta beslut och det kändes riktigt bra men en vecka efter detta kom min sambos bror och berättade att min bästa vän och svägerska var gravid. Då kraschade mitt liv. Jag grät konstant i 4 dagar, hemma, på jobbet, i sängen, överallt. Jag drabbades av panik!
Nu mår jag så fruktansvärt dåligt att jag vet inte hur jag ska stå ut, försöker trösta mig själv med att det endast är en månad kvar tills vi får göra behandling igen, men jag är så nervös att det inte kommer fungera för jag har sån himla prestationsångest nu när min svägerska är gravid....och för den delen inte bara hon.. alla våra vänner börjar gå runt med gravidmagar och jag är så otrevlig att jag inte ens kan säga grattis..
Varför vill man bara stänga in sig i sin bubbla och inte låta någon komma in. jag har alltid varit en otroligt social person men nu vill jag inte umgås med någon, speciellt inte med de vänner som jag itne har pratat med på ett tag, För jag VILL INTE få frågan... "när ska ni skaffa barn" eller "är det inte dags snart för er?"
Någon som känner igen sig som kan komma med goda råd hur man kan ta sig ur paniken?
