Lattemorsa skrev 2010-07-14 20:39:37 följande:
Det kan det verkligen.
Vår BVC-sköterska har också varit helt fantastisk, hon var tvärtom förvånad över att jag efter omständigheterna ens lyckats upprätthålla en hyfsad mjölkproduktion i 2 månader innan dödsstöten med antibiotikan kom.
Hon var hela tiden uppmuntrande och påtalade att hon tyckte jag var duktig, men sade också vid varje besök att om jag skulle känna att det blev för jobbigt efter allt som hänt så skulle jag lägga ner. Hon menade att det är inte värt det om man börjar må för dåligt. Nu mådde ju inte jag direkt dåligt, utan av förklarliga skäl så försvann bara mjölken till slut.
Hon är nog överlag en fin, empatisk människa, när hon läste min förlossningsjournal och journalerna från neonatalen så grät hon :) Trots många års erfarenhet från både IVA och operation/uppvak.
Anyways, jag har inte brytt mig något vidare om amningsfascister och förstå-sig-på:are ärligt talat.
Känns lite som att när vi nu båda överlevde moderkaksavlossningen och förlossningen, och dottern tog sig igenom alla komplikationer och bakslag under tiden på neo utan några kvarvarande men alls, så är DET mer värt än något annat. Inget annat spelar någon roll. Att amningen inte funkade efter denna pärs känns i sammanhanget oväsentligt.
Men som sagt, att jag den där gången BLEV riktigt sårad var just för att, A) det var väldigt nära anhöriga till mig (familj) och B) de visste mycket väl om varenda detalj i min historia.
Då känns det nästan som att man enbart var ute efter att såra tycker jag nog.
Nä, en sådan upplevelse sätter prioriteringarna rätt, antar jag.
Men det är ju ofta så att de vi har nära oss (och som vi utgår ifrån borde förstå och stötta) är de som kan såra oss värst.
Hon platsar där.
Bedrövligt att det finns kvar såna där stolpskott. En obligatorisk fortbildningskurs för både MVC och BVC-personal varje år, med tillhörande teoretiska och praktiska prov vore kanske nåt att införa?
Keep up the good work!