Ofinaste/dummaste kommentaren du fått för att du flaskmatar

Ja du...det var nog när 2 NÄRA släktingar satt brevid mig när jag matade dottern, och sa:

"Alltså det bästa för barnet ÄR ju att amma..det är viktigt för immunförsvaret och så".

Det fula och okänsliga i detta var, att dessa två visste mycket väl att vår dotter kom 2 månader prematur efter en oerhört traumatisk förlossning där jag sövdes ner och katastrofsnittades, och sedan inte fick se mitt barn förrän efter drygt 12 timmar.

Dessa två visste mycket väl, att hon när dottern kom ut var hon liten och klen och kunde inte andas själv, och än mindre ta bröstet. Det dröjde 1 och ½ vecka innan jag ens kunde påbörja amningsförsök, då lillan kunde kopplas loss korta stunder från sin andningsapparat. Intrasslade i sjuttioelva slangar, dropp och övervakningssladdar satt vi där, och försökte få igång ammningen. Trots intensivt pumpande och mycket hud-mot-hud med bebben kom mjölkproduktionen aldrig igång ordentligt. 3 gånger sinade mjölken, men jag lyckades trots det pumpa igång produktionen hyfsat igen dessa 3 gånger. Men när jag sedan blev tvungen att äta en antibiotikakur på 10 dagar och inte FICK amma under några omständigheter, då gick det inte mer, då försvann mjölken och hur jag än pumpade kom det inget mer.

Dessa två, de visste också mycket väl att jag hemskt gärna hade velat amma, och det är det (i kombination med att de kände till omständighetera kring dotterns födelse) som gör det här till det fulaste jag någonsin har fått höra på området.

Phah..verkligen.

De här två damerna i mitt fall hade ammat sina barn.
Där handlade det väl mer om att inte ha förmågan att kunna tänka utanför sin egen lilla låda antar jag..

Det där skrämmer mig riktigt.

Okej att korkade närstående/vänner/bekanta fäller dumma kommentarer, men sjuksköterskor på BVC, och barnmorskor..? Man hör sådana fall alltför ofta. Galningar.

Väl talat.

Det kan det verkligen.
Vår BVC-sköterska har också varit helt fantastisk, hon var tvärtom förvånad över att jag efter omständigheterna ens lyckats upprätthålla en hyfsad mjölkproduktion i 2 månader innan dödsstöten med antibiotikan kom.

Hon var hela tiden uppmuntrande och påtalade att hon tyckte jag var duktig, men sade också vid varje besök att om jag skulle känna att det blev för jobbigt efter allt som hänt så skulle jag lägga ner. Hon menade att det är inte värt det om man börjar må för dåligt. Nu mådde ju inte jag direkt dåligt, utan av förklarliga skäl så försvann bara mjölken till slut.

Hon är nog överlag en fin, empatisk människa, när hon läste min förlossningsjournal och journalerna från neonatalen så grät hon :) Trots många års erfarenhet från både IVA och operation/uppvak.

Anyways, jag har inte brytt mig något vidare om amningsfascister och förstå-sig-på:are ärligt talat.
Känns lite som att när vi nu båda överlevde moderkaksavlossningen och förlossningen, och dottern tog sig igenom alla komplikationer och bakslag under tiden på neo utan några kvarvarande men alls, så är DET mer värt än något annat. Inget annat spelar någon roll. Att amningen inte funkade efter denna pärs känns i sammanhanget oväsentligt.

Men som sagt, att jag den där gången BLEV riktigt sårad var just för att, A) det var väldigt nära anhöriga till mig (familj) och B) de visste mycket väl om varenda detalj i min historia.

Då känns det nästan som att man enbart var ute efter att såra tycker jag nog.

Maggis BVC-tant!!!

Jag säger detsamma, jag är också Ssk.

Jag blir direkt mörkrädd när jag hör sådant här, vad ÄR det för folk?!?