Här och nu skrev 2010-07-15 13:21:42 följande:
När jag bestämt mig för att inte amma min son ifall han inte själv ville; fem dagar var han då; började jag ha ork att sjunga för honom o gosa med honom. Han tittade på mig o verkade säga tack snälla mamma, att jag slapp äta på det jobbiga sättet. Några timmar tidigare hade hans små ögon vädjat om att slippa. Idag är han 8 år o fick diagnos autism vid 4.5 år. Kanske en orsak till att han inte klarade amma. Lite färre barn med autism har svårt för det, men man märker sällan skillnad. Min son fick även tilläggsdiagnos
utv.störning vid 6.5 år.
Ja, när man får det där lugnet och myset när man ger mat, då "landar" man och orkar inse hur fantastiskt det är att ha blivit förälder... när jag satt och grät och blödde och hade ont i magen, då kändes det inte som en bra idé att ha skaffat barn "Ska det vara såhär jävligt?"
Sen... när jag kunde slappna av och inte få panik varje gång det var matdags... eller fick torka upp blodblandade spyor från en hysterisk bebis (jag spände mig och mådde dåligt = han spände sig och fick inte bra tag = mina bröstvårtor var som köttfärs = han fick i sig mer blod än mjölk och spydde som en gris... otäckt...) då blev det toppen...
Närheten, snusandet när han somnade mätt och go, det suttande ljudet, de små fingrarna som kramade åt mina fingrar... Underbart!