Rädd för allt!
Jag är i samma sits som du fast har inte kommit lika långt i min graviditet.
Jag känner mig panikslagen för det mesta som har att göra med förlossning. Jag är vansinnigt rädd för nålar. Bara blodproven jag vet att jag kommer vara tvungen att ta under resten av graviditeten känns sjukt jobbigt. Jag är rädd för att spricka eller bli klippt och kanske ännu mera rädd för att jag vet att jag i så fall kommer vara tvungen att sys = nål.
Jag är rädd för att göra gynekologundersäkningar p.g.a ett utomkvedshavandeskap i början av året som krävde en del smärtsamma undersökningar av brutala och oförstående läkare. Som jag känner nu så vill jag inte ens att någon BM ska få se efter hur öppen jag är när vi väl kommer till det stadiet.
Jag är rädd för att jag inte ska bli lyssnad på eller tagen på allvar för jag vet ju att sjukvårdspersonal tycker att jag är fjantig som är rädd för en liten nål, typ.
Jag klarar inte smärta, och jag lider av panikångest. Jag är jätterädd att jag ska få en attack under förlossningen.
Ja, man kan nog säga att din rubrik stämmer ganska bra in på mig också. Allt detta gör att jag inte kan se fram emot mitt barn.
Jag försöker föreställa mig hur mysigt det kommer att bli när vi kommer hem med vårt barn, men i de tankarna så dyker det alltid upp idéer som att jag kommer ha vansinnigt ont och kanske inte kunna kissa eller bajsa, blöda, få infektioner, spricka upp i sår som är dåligt sydda,
Jag förstår precis vad du går igenom.