Hungerstrejkande 4 åring

Hej Anna!
Det låter verkligen som om du har det jättejobbigt med din situation. Du tar upp tre olika problem.
Att din 4-åring inte äter, att han är aggressiv mot sin lillebror och att du känner dig ensam och utan stöd.
Jag tror att allt detta hänger ihop men ska försöka hjälpa dig att reda ut en sak i taget.
 
För det första, det är alltid svårt att veta hur mycket som det är normalt att en 4-åring äter. Periodvis kan de äta sämre, utan yttre anledning, eller för att de är frustrerade över något, tex att inte kunna uttrycka sig som de vill. Det verkar som om du gör det bästa för honom genom att ge honom mat ofta. Som du märkt så går det inte att bestämma hur mycket ett barn ska äta, det gör de själva. Men en sak är säker, barn använder inte strejk som en medveten åtgärd. Ibland kan det vara så att man som förälder har blivit så orolig för att barnet äter dåligt så att denna oro i sig gör att barnet äter mindre. Låt sonen ha makten när det gäller mat. Prata med honom om att man blir god och glad om man äter och ledsen och trött om man låter bli men försök att inte gå in i en maktkamp!
Att din son har gått ner 1 kg under en perid då han egentligen skulle ha gått upp är oroande och av den anledningen bör du vända dig till BVC och kontrollera hur han ligger till på sin viktkurva. Om han avviker från den kan det finnas andra orsaker och då kan BVC.sköterskan hjälpa dig med detta.

För det andra. Din 4-åring är aggressiv mot sin lillebror när de är ensamma. Till saken hör också att han inte pratar. Där är sambandet alldeles tydligt. Ett barn som är 4 år har en massa tankar och känslor som de behöver kommunicera till sina föräldrar. Om de inte kan prata med ord gör de det med sin kropp, dvs de nyper, slår, skriker stoppar saker i mun på lillebror när de inte kan säga att de är ledsna, vill ha mamma för sig själv, inte vill bli matade eller liknande. Mitt tips är att du pratar så mycket som möjligt med din son . Ofta förstår barn innan de själva kan uttrycka sig och de lär sig av att höra andra. Ge honom också mycket chans att vara en liten pojke tillsammans med dig trots att han är mycket större än lillebror.
Jag antar att du tagit upp hans sena talutveckling med t ex BVC där psykologen kan vara till hjälp med utredning och förslag på stödåtgärder. Om inte så gör det så du får lite hjälp med din vardag.

För det tredje. Din oro för det ena och det andra har lett till att du själv knappast har näsan över vattnet. Det är svårt att känna sig som en bra mamma om man är alldeles för trött och ensam. Försök att beskriva din situation för din man och se om han kan hjälpa till med avlastning så att du kan få egen tid för kompisar, träning, frissa eller bara vila. Kanske finns det far- och  morföräldrar? Om du klarar av att göra detta och ta kontakt med BVC tror jag att din oro kommer att minska. Du får stöd i vad du ska göra åt situationen i stället för att bara uthärda. Tänk på att du är en viktig person och därför måste du börja med att ta hand om dig själv.
Lycka till
Margit