Vill inte lägga mina pengar på kläder till hans barn...

Jag är biomamma, men min situation är lite annorlunda. Min sons pappa har valt att inte existera mer än ett underhåll som betalas in varje månad. Jag har då haft turen som har träffar en karl som tagit emot min son med öppna armar, vilket är det enda som hade funkat i min familj, då min son saknar en pappa. 

Men hos er har ju bonusbarnen båda sina föräldrar. Jag förstår att bonusmamman är avundsjuk över att hon inte har råd att köpa märkeskläder, absolut. Och jag tycker du är liite hård i din stil när du säger "då får hon köpa egna, inte mitt fel att hon inte har ett jobb". Nu menar jag inte att du ska köpa kläder till hennes barn, absolut inte. Det jag menar är att du kan försöka ha lite förståelse och vara lite ödmjuk. 
Och nej, jag anser aboslut inte att du ska gå och ta sambons pengar och handla till hans barn. Däremot anser jag att du kan erbjuda dig att han följer med när du shoppar till er gemensamma dotter. Ge honom smakråd, eftersom han tydligen är helt vilse. Och det kan du ju göra även om han handlar på HM. Bara för att alla barnen inte är era gemensamma, så måste man väl inte tydligt dela upp ALLT? Ni kan ju fortfarande åka och handla tillsammans? 

Och det här med att vägra lämna hans barn, varför kan inte du hjälpa honom någon morgon, så kanske han hjälper dig någon dag? Kan vara skönt för er båda att inte alltid behöva känna stressen och paniken varje morgon när det ska lämnas? Bara ett litet tips. 

 

Fast min sambo vill inte heller natta och hålla på. Visst han gör det dom få gånger sonen frågar, men han tycker det är SKITtråkigt att läsa böcker. Och jag tycker det är SKITtråkigt att ligga stilla och stirra upp i taket tills sonen somnat. Men det måste ju göras. 

Om vi får ett till barn nu och min sambo helt plötsligt kommer vilja natta det barnet, men inte det äldsta, så jo, då kommer jag reagera. Men enbart eftersom han har gjort det med "min" son, även fast han tycker det är skittråkigt. Skulle han helt plötsligt vägra för att sonen inte är hans biologiskt så ja, jag skulle tro att han fått en knäpp. 

Däremot, skulle jag träffa honom nu, och han inte vill delta i något som liknar föräldrauppgifter, så fine. Det är inte hans barn och han måste inte älska honom. Men han måste respektera och älska. Om min son skulle känna sig åsidosatt eller mindre älskad skulle han bli tvungen att ändra sitt beteende eller flytta. Men man kan inte tvinga någon känna fader/moderkänslor för ett barn som inte är deras.  

absolut inte, men jag är trött och har en fyraåring som stjäl uppmärksamehten, så det verkar nog lite snurrigt. Som jag skrev i mitt första inlägg har inte min son en pappa, och min sambo har valt att vara en fadersfigur för honom. Och i mina ögon innebär det ALLT som har med föräldra uppgift att göra. Och skulle han nu välja att sluta ta på sig den rollen för att vi får ett gemensamt barn, och helt plötsligt börja göra skillnad. Då skulle han få skärpa sig, eller flytta. 
Han måste inte älska mitt barn, men han måste respektera honom. Vad är det som är så tvetydigt med det? Så länge inte min son kommer känna sig åsidosatt eller mindre älskad på något sätt, så har jag inget att invända mot vad min sambo väljer att göra.
På mina barn ska det inte göras skillnad. Så enkelt är det.  

Hahaha nu ser jag vad du menar. Mina tankar och fingrar hänger inte ihop. Det ska stå att han inte måste älska honom, men han måste respektera och behandla honom rätt. Nu är jag tillbaka i matchen.