Vill inte lägga mina pengar på kläder till hans barn...

Vad är det för prat om att pppan _valt_ att skaffa 3 barn och TS bara ett. TS har väl för f*n ett val hon med och nu har hon VALT att leva i ett hushåll med 3 barn.

När det gällr att "lägga pengar på hans barn" så kan hon väl använda de barnens barnbidrag till kläderna. Tycker man om att handla märkeskläder coh är intresserad av barnkläder i allmänhet ser jag inte vad som skulle vara bördan i att handla åt fler.

Jag gillar också barnkläder och handlar åt alla jag kommer åt, inkl syrrans barn osv. Vad är problemet?

Känns mest som att TS använder detta som ännu ett sätt att distansiera sg från bonusbarnen.

I pricnip innebär ju detta resonemang att pappan ska leva som en ensamstående förälder trots att han har en ny relation.

Det skulle då jag personligeb aldrig acceptera.

När man är ensamstående förälder och måste sköta hela biten själv - allt skjutsande till dagis, allt nattande, all skötsel och omsorg och konfliktösning - då har man inte tid och ork över att läga energi på en parrelation med en annan vuxen. Då går den tid och en ork man har till barnet, den tid man har det hos sig.

När man är två sammanboende föräldrar med barn skapar man tid och ork för varandra genom att man delar på det jobb och det ansvar som barnen innebär. Detta beho försvinner ju inte bara för att barnen har någon annans gener.

Jag förutsätter att TS förväntar sig tid och uppmärksamhet från sin partner. Det innebär också att hon måste ge honom avlastning i utbyte, annars skapas ju inget utrymme för relationen.

Förutom de negativa effekter det får för barnen att bli särbehandlade är det i praktiken inte direkt en grogrund för en sund parrelation att ha den fördelning av ansvar som TS önskar, helt oavsett vem som i teorin har "rätt" till vad

Här är inte alla alltid med på allt heller. Ibland gör jag något bara med bio, ibland bara med bonus.

Ofta gör jag saker med barnen för att jag vill det. Men jag ör även aker med barnen för att avlasta min sambo, och han gör detsamma för mig.

Vi har valt att leva med varandra och att ställa upp för varandra. Ingen av oss ska behöva leva som en ensamstående trots att vi lever i en relaton.

I vår relation ska inte en av oss behöva natta barn _vare_ kväll, - vi TURAS OM med det. I vår relation ska ingen av oss behöva hämta och lämna på dagis både morgon och kväll, vi HJÄLPS ÅT med det.

På så sätt får vi mer ork och mer tid för varandra.

Ser inte vad som är så bakåtsträvande med att ställa upp för varandra inom familjen. Vill man tönka på sig och sitt hela dagen lång kanske man ska fundera på att gifta sig med sig själv?

Ja det finns massor av sätt att skapa familjekänsla på, jag har inte hört exempel på ett endqaste ett av dem från TS:

Om det nu är så att TS lever i ett hushåll där var och en sköter sig och sitt och lever i nån slags paralella världar så skulle jag inte reagera särskilt på att barnen var en del av dena underliga bild. Men jag får en känsla av att det inte är så. jag får en känsla av att "mitt och ditt" blir en issue just när det gäller bonusbarnen.

Att flytta ihop och bila familj brukar innebära att man tar över ansvar för varandras åtaganden. Min sambo tvättar både mina och hans kläder istället för att var och en tvättar sitt. Jag lagar mat åt oss båda och hur galet det än låter så lagar jag alktosfritt TROTS att det inte är JAG som är laktosintolerant. Helt galet!

Om jag beställer kontaktlinser beställer jag åt honom också samtidigt och när jag läser kvällsbok med min unge på ena sidan så får hans unge sitta på andra sidan och höra på. Om jag ska posta ett brev så postar jag sambons brev samtidigt och när han tvättar av sin bil så sköljer han även av min som står brevid. När jag köper en MOLO-tröja strl 104 i barnklädesafffären så grabbar jag en likadan i strl 122 på hyllan brevid och så vidare och så vidare... det är en rätt trevlig samordningseffekt som ger mer tid över åt alla, än om man ska dela upp barnen och livet som värsta pettimeterpetter.

De exemplen är ju över huvud taget inte relevanta i det här fallet då det inte handlar om vad pappan vill, utan om vad mamman inte vill. TS motvilja mot bonusbarnen blir inte mindre motbjudande av att pappan är engagerad och kärleksfull eller whatever.

Det är ju inte BARNEN han inte kommer orka med om han inte pallar, det är DIG han inte kommer orka,

Jag har varit ensamstående vv-förälder och det var inget problem att orka med barnet,- för de veckor man hade barnet så prioriterade man ju BARA det. Man orkade ta 100% av fölräldraansvaret och fixa varenda liten grej själv, men när barnet ått coh lagt sig var man helt slut. Man orkade, därför att man upplät hela sin ork till just att ta hand om barnet.

Du förväntar dig att din sambo ska leva som en ensamstående med hela ansvaret själv, men också samtidigt ha tid och ork att lägga på sin relation till dig. Det är DÄR skon klämmer,d et är DET som inte kommer hålla.

Att man avlastar varandra inom relationen är  det som gör att man har tid och ork för varandra. Det är ett sammarbete, ett givande och tagande. Inte ett tagande och tagande, som du verkar tro. Men du kommer att förstå vad jag talar om, om några år - när DU är ensamstående.

Jag tycker det är något skumt med vuxna människor som slåss emd näbbar och klor för att försvara SIN rätt istället för att ta barnens perspektiv. Det hade varit skillnad om du flyttat ihop med någon som hade nästan vuxna barn som bara var oss er ibland eller liknande.

Men nu handlar det om tre flickor i liknande åldrar och som med tiden allt mer kommer att uppfatta varandra som jämnåriga syskon. Att tro att man kan göra skillnad på mitt och ditt i det här fallet utan att det drabbar barnen är inte bara skumt, det är så djupt ignorant att man blir mörkrädd.

Det allra mest tragiska är att du varit i dessa flickors liv sedan den minsta av dem var bara någoit över ett år, och ändå kämpar du så hårt för att distansiera dig från dem. "Jag är INTE deras mamma och har inget intresse av att sitta och natta och hålla på", hör du själv hur det låter? De har tilbringat nästan halva sina liv med dig, hur kan de inte ligga i ditt intresse? För mig är det ofattbart.

Men ycker du ÄRLIGT att din situation går att ens JÄMFÖRA med TS som har levt med dessa SMÅ barn halva deras liv och som nu fött dem ett jämnårigt syskon som särbehandlar som nån slags liten prinsessa?

Jag vet att du tror att tråden handlar om dig esther men det gör den inte.

 Då har du påtagligt livlig fantasi tycker jag.

Tror du på allvar att du skulle känna samma distans inför en liten människa som botthemma hos dig sedan hon var ett, som du gör inför din sambos tonåringar som "hälsar på ibland"? På vilken planet går det  ens att jämföra?

Det tycker jag också är KÄRNAN i diskussionen. Det skiljer TVÅ år på barnen, de kommer gå i samma skola. Det är kalrt som f*n att de kommer upptäcka att de inte får samam typ av kläder, och allt annat som verkar ligg under ytan hos den här familjen.

Om det finns någonting som jag tycker förpestar världen mer än mammor som inte tar hand om sina bonusar så är det väl pappor som inte tar hand om sina biosar. Fy pesten!

Kvinnor om sitter heeeela dagarna på familjeforum och försöker smacka i sig själv och andra att de är såå lyckliga med att leva ihop med en karlslok som ratar sina barn tycker jag däremot mest är patetiskt.

Det handlar väl om huruvida man kan föreställa sig ett liv efter bebistiden. För mig som är lärare känns det orimligt och lätt naivt att inte tro att barn i skolåldern skulle märka skillnad på att en av syskonen får massor av märkeskläder och den andra får från HM. Deras kära klasskamrater lär påpeka skillnad för dem om inte annat. Så fungerar det tyvärr i en verkliga verkligheten.

Att det är OK att särbehandla så länge ingen märker något är väl också ett konstigt arguemnt.

TS anger själ att hon älskar att handla barnkläder, så VAD ÄR PROBLEMET med att köpa ett par extra uppsättningar när man ändå är ute och handlar?