Att ha ett underbart liv men vara helt osynlig ändå
Jag har insett att allt nästan i mitt liv är bra, jag har en bra man och två fina barn, vi bor bra och jag har ett jobb jag trivs med, efter att ha ändrat karriär.
Men nu käner jag mig helt slut, jag orkar ingenting, jag har helt tappat lusten till allt.
Min man är ju bra men han har alltid en massa projekt med tekniska grejer och nu är det ett långdraget staketbygge med hans pappa på tapeten.
Samtidigt ska man förväntas ha "mysig semester" med barnen, som är små, bara 1 och 2 år gamla. Och den minsta är helvild och klättrar på allt och båda barnen behöver båda oss föräldrar mycker, att vi är närvarande och ser dem och tar hand om dem. Den stora tjejen är trotsig som tusan, allt normalt så det är inget konstigt...
Så någon semester blir det inte precis.
Men det är bara det att min mans föräldrar är alltid här och fixar med saker, om det inte är staket eller rensa ogräs (inget vi vill att de ska fixa, vi prioriterar barn och socialt liv och mat t ex) är det att vara här med barnen. Att de vill vara med barnbarnen uppskattar vi mycket och all hjälp är välkommen.
Men det känns som om hans familj tar över allt, de hittar på projekt som ska göras, de kommer hiit utan att någon frågar mig tidigt om morgonen och börjar böka runt.
De är änglar på många sätt, men jag känner att min man bestämmer saker över huvudet på mig och blandar in sin familj i precis allt, inklusive vardagliga saker som vi själva borde göra.
Nu har det nått till den punkt när jag blivit trött på att allt kretsar omkring dem och att han skrattar åt medlemmar i min familj - kanske kul för honom men inte för mig.
Han glorifierar sin familj och är nästan nedsättande mot min mamma och mina systrar. Det tär på mig och nu har det gått över gränsen. Det påverkar såklart mig, alla i min familj är inte idioter!
Jag känner mig som en gäst i mitt eget hem och hans föräldrar tar över planen på delar av vårt familjeliv. Det känns för jävligt.
Hela semestern går åt att fixa staket som vi sagt att vi skulle ta hjälp med, och så fort vi är lediga ska vi träffa hans fina familj. De är ju perfeka och oklanderliga...
Problemet är egentligen inte hans föräldrar, de är snälla och hjälpsamma. Problemet är att han behandlar mig som en hemmafru som bara sköter tråkiga sysslor hemma.
Jag känner att vi slutat kommunicera och att han inte lyssnar på mig, och att jag inte får vara delaktig i viktiga beslut.
Inte bara det, när jag försökt jobba hemifrån dyker hans föräldrar upp med buller och bång så jag inte kan koncentrera mig, så jag har fått lämna hemmet för att få jobben gjorda, alltså att försörja mig som vanligt folk. (Har eget företag, han också, så han borde veta bättre)
Känns helt knasigt och fel, jag är trött på hela alltet och funderar på hur jag ska få honom att lyssna!
Några tips? (Jag är direkt och har talets gåva, men han verkar undgå att höra mig, så något fel måste det vara)
Hur som helst är jag jävligt trött på det här och orkar inte hålla på att leva som en statist i mitt eget hem längre. Det suger!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-07-23 09:05
Jag har i normala fall en bra kontakt med min man, så detta är ovanligt...kanske är jag bara dum och bortskämd...
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-07-24 16:55
Jag tror att jag har det rätt bra och detta är nog ett minimalt problem i det stora hela.
Jag får nog ta det onda med det goda.
Man vill ju inte klassas som en kvalificerad gnällspik.