Min bror hade sex med mig och vill ha det igen.

Han är helt klart sjuk! Kapa kontakterna med honom helt!

Det är en anna sak som skrämmer mig! Han kanske gör något mot sina egna barn. Usch!

Fy TS vad du måste ha gått igenom! Man blir ju både förbannad och illamående! Man vet att sånt här existerar men jag har så svårt att förstå. Speciellt nu när man har egna barn. Varför gör man så undrar jag? Klart man inte själv kan vara frisk, men det måste ligga nåt mer bakom det.....
Tycker du är otroligt stark som vågat gå ut med det här även om det är anonymt, du verkar ha kommit en bra bit i processen....men du har nog en lång var kvar.... Känn som om du kommer över det, delvlis, du kommer nog aldrig glömma, men gå vidare.

Min åsikt om att ringa till både polis och SOC inte hjälper. att ringa till SOC och berätta kan ju hjälpa, men då kommer din bror till slut förstå att det var du som ringde dit, bättre som en annan skrev att förklara för honom hur du mår och att det inte var rätt att göra så eller att det inte är rätt att FORTFARANDE tänka så.

Jag skickar dig styrkekramar! Jag känner dig inte men har ändå en känsla av att du tar dig vidare!!!

Lycka till! Vad du ä beslutar dig för att göra så vet jag att du har tänkt dig det som den rätta vägen.....
Kram

Stackars lilla du. Jag är kanske i din mammas ålder, och jag får en kännsla av att jag bara vil ta' dig i famnen, och säga: "Allt kommer att ordna sig lilla hjärtat",

Men så funkar det ju inte IRL. Jag hade själv en djävulsk uppväxt. Därför att min far var alkoholist till 100%. Det kunde innebära att han slog sönder hela lägenheten, våldtog min mamma, slog en hammare i våra små spargrisar. Min mamma gömmde pengar i sina gummistövlar, för att hon skulle köpa mat till os 3 barn. Men när han hittade dem, blev det våldsamt bråk; min mamma fick lusingar, och blev kastat in i väggen, han slängde ut möbler över balkongen, han pryglade mig i rumpan, med en trähängare. Han gömmde sitt sritt överallt. Han förstörde hela mittt liv. Trodde han!

Ja, jag har försökt att överleva i en sinnessjuk familj, på min farmors sida finns det dokomenterat, ända sen 30' talet.

Min mamma var en "medberoende", tills dendagen hon blev av med fanskapet som förstörda mig. Hon hittade en ny, som är min styvfar, men hon hittade "en nästan lika dan".

Mitt budskap till dig är: "Alla mina 4 barn, har lyckats på något sätt. Min sista är i farzonen, men jag kämpar med henne just nu. (16 år.) Hon skall också klara det, ta' mig fan!
Men inte har jag kunnat vara en bra mamma. det var helt djävulskt. Men jag har sökt hjälp, och fått hjälp och stödj av sammhället. Jag har ett fast jobb, och kan försörja min familj.

Jag vet inte, men jag "känner på mig", att vi har varit i samma sitation under vår barndom, klart att det hänger med hela livet! Men du har ingen kontakt me dina syskon, eller din övriga familj. Det har inte jag heller. Jag kämpade för att jag ville överleva för mina barn, så jag finns här som ett stöd för dig , om du vill ha' det.

Naturligtvis, skall du inte tillåta din bror att ha' sex med dig, om DU inte vill.

Jag tycker absolut att du ska lägga korten på bordet och se till så att ni båda, måhända på varsitt håll, får hjälp att bearbeta det som varit. Om inte annat för att kunna vara stabila förebilder för era barn och förhindra att tragiken går i arv.

Jag började förstå först för några år sedan att det har varit en extrem situation.
För mig var det livet och jag var så van att skydda och dölja och hålla skenet uppe fast allt värkte inom en. Och jag såg ju mina bröder göra detsamma. Mina föräldrar ändrade attityd fullkomligt ute bland människor.
Jag trodde att livet såg ut så. Jag visste, men visste ändå inte... På något sätt. Jag hittade alltid förklaringar eller skuld inom mig liksom.

Jag fick frågan om jag ville anmäla mina föräldrar i terapin, men jag orkade inte ens kolla upp preskribtionstid eller rutiner vid anmälan. Jag fick sådan ångest. Och det är bara rätt nyligen jag bröt helt med min mamma.
Så jag vet inte. Det är så energikrävande, prövande och jag känner att det blir en enorm kamp som jag nog inte kan ta nu.

Jag har pratat med min sambo om att göra en socanmälan för barnen anonymt. Eftersom de varit aktuella där (som jag vet) en gång förut. Jag måste bara komma på "vad" jag kan anmäla, om det är värt det och... ja..

Det är så sjukt. Jag blev mamma när jag var 25 och har varit harmonisk, nära och lycklig som förälder. Det kom naturligt utan att jag tänkte "Jag ska aldrig bli som mamma och pappa". Jag har bara varit och faktiskt haft ett ordnat och helt okej liv efter barndomen.
Men för 2 år sedan ca föll mina känslor igenom. När min sambo reageradepå saker jag började berätta. Med hans reaktioner kom mina känslor och min världsbild rasade.
Jag fick söka hjälp akut men har fått jättebra hjälp och hela tiden haft en sån lust och längtan efter livet. Att FÅ leva har varit mitt viktigaste mål. Jag ville ta mig igenom det som kom med alla insikter. Och jag har gett mig tusan på att vara en varm, närvarande förälder med mycket skratt och liv.

Jag vet att det är så jäkla svårt att polisanmäla. Det kräver att man är beredd att driva ett ärende långt och med mycket egenkraft.

Tack för ditt stöd...

Så fint att höra att du har kämpat. Det går ju! Man kan hitta svar på sitt lidande, just VAD det faktiskt har varit och inte. Och sakta hitta liv igen. Det är värt varenda ansträngning. Jag blir alldeles varm av dina ord om hopp och styrka.
Och kall när du berättar om dina upplevelser och hur det sen har följt ditt liv. Det är verkligen en hemsk sak att man bär med sig allt som har varit i sin världsbild och sin bild av sig själv.

Och nej, jag är inte öppen för sex med min bror. Det skrämmer vettet ur mig bara att tänka på honom.

För mig har det varit självklart att sträva efter balans och bra föräldraskap.Jag vet att jag har det. Det var kris när insikterna om min bakgrund kom och med det alla känslor. Men jag slogs för att få bra hjälp och har fått det. Det är säkert flera års arbete kvar, men nu kan jag leva på riktigt. Inte bara som välfungerande och förnekande, utan med alla känslor och med mig själv intakt. Jag finns och det var inte mitt fel! *lycklig*

Min bror vet jag inte vad jag ska säga om. Eller mina andra bröder. De är alla olika och har haft olika sätt att hantera sin bakgrund. De flydde mycket i kompisar och skola som barn och nu är de uppe i familj och karriärer och har ingen eller knapp kontakt med någon av oss syskon eller våra föräldrar.
Jag tror de.... liksom är fyllda av instängda känslor och vridna uppfattningar, men de ler vidare och gör det de ska.

Det är så mycket skadat mellan oss och jag har så svårt ens att se eller tänka på dem. Vi föraktar alla varandra på något sätt på grund av allt som varit. Det är svårt att beskriva men vi kan inte hitta tröst hos varandra i alla fall och alla är lite på flykt från det som var då, innan, liksom.

När jag läser det du har skrivit TS blir jag förundrad över att du vuxit upp till en så klok människa...önskar dig all lycka till! !